Bitter förlust för AIK
Det såg ut att bli en sån där kväll som man skulle minnas med glädje. En kväll där AIK:s något vacklande resultat senaste tiden äntligen skulle vändas och mynna ut i något stort. Man satt bara och väntade på målet som skulle visa vägen mot Europa, miljonerna, Florens, London eller München. Ett misstag och en tveksam frispark senare var Europa långt, långt borta och AIK går miste om minst fyra matcher mot kvalificerat motstånd som hade förgyllt hösten avsevärt.
När AIK klev in på planen inför gårdagens match var känslan att det skulle visa sig ganska snart om israelerna var ett nummer större även här, eller om det var två jämna lag som spelade mållöst för ett par veckor sedan. Det tog inte många minuter innan AIK skapade sin första målchans och även om det är ovant att skriva så var det främst tack vare ineffektiva anfallare som AIK inte gick vidare igår.
Ivan Obolo var precis sådär bra som man hade förväntat sig, det spelar ingen roll om vi möter ett mediokert lag i Allsvenskan eller spelar i UEFA-cupen. Argentinaren vinner alltid lika mycket i luften och får alltid fram majoriteten av alla passningar han slår. Dessvärre har han inte gjort mål sedan Halmstad borta, och även om han inte missade någon riktigt klar chans igår så är det synd att han inte har samma målform som när han kom då gjorde han mål på allt. Hans landsman Valdemarin däremot kan inte ha sovit särskilt bra inatt. Det var förvånande att se att han kunde missa så mycket som han faktiskt gjorde. Derbyhjälten hade kunnat ge AIK en välbehövlig ledning i första halvlek och hade han haft maximal utdelning på alla sina chanser hade matchen redan varit avgjord i paus – det är dagens sanning och absolut ingen överdrift.
Nu blev det dessvärre inte så. Israelerna gjorde mål på sin enda målchans under hela matchen något som fick en av de få israeliska journalisterna på plats, att flyga upp på pressläktaren och vråla i ikapp med supportrarna. Lite underligt dock att även tränaren visade sådan glädje – han satsade väl inte på UEFA-cupen?
Tränaren ja, han var ett kapitel i sig. Han hade ett kroppsspråk och en inlevelse som få och han var inte sen att ta till direkt osympatiska medel för att vinna fördelar. I slutet på första halvlek kallar han till sig en avbytare varpå han sedan ropar till en av sina anfallare att helt sonika lägga sig ned på mittplan och simulera skada för att få AIK att slå ut bollen. Lyckligtvis var Rikard medveten om detta och beordrade i taktfast samförstånd med klacken attack, attack, attack. Hapoelspelarna var extremt angelägna om att tala om för domaren hur han skulle och hur han inte skulle agera och det var löjeväckande att ser hur samtliga spelare likt en bisvärm kom störtande mot engelsmannen i utstuderat taktiska försök att påverka honom.
Dessvärre höll inte domaren för trycket utan blåste vid upprepade tillfällen billiga frisparkar emot AIK och det kändes som att han gjorde det mest för att tillmötesgå och lugna ner israelerna. I den 68:e minuten visade han precis hur usel han var när han först släpper en situation där Monsalvo bryskt görs ned och dessutom ser ut att stämplas fult. Några sekunder senare blåser han emot lille Valdemarin för en oerhört lätt liten beröring som fick en till synes dubbelt så stor israel att falla handlöst. Direkt svagt och Styles var, sin Premier League licens till trots, en av de sämsta domarna jag sett på Råsunda i år.
Rikard Norling både såg och lät mycket nedstämd efter matchen, plågsamt medveten om att ett eller flera mål i första halvlek förmodligen hade räckt till avancemang. Till en förlängd säsong, till miljonerna och kanske till Florens eller London.
– Vi förlorar matchen när de gör deras mål. Tyvärr är det så enkelt. Vi skapade tillräckligt med chanser framför allt i första halvlek för att ta ledningen. Samtidigt har man en känsla inom sig att för varje målchans vi missar blir det ännu jobbare om de gör ett mål. Vi visste att vi behövde dubbelt upp för varje mål de gjorde och hade vi tagit ledningen hade vi ”bara” behövt ett mål till ifall de hade kvitterat. Det är stor besvikelse just nu.
För AIK:s del gäller det nu att samla ihop sig inför de tre matcherna som återstår av Allsvenskan. Laget är fortfarande med i guldstriden även om läget är klart kärvare nu än vad det var innan GAIS-matchen. Även om drömmen om UEFA-cupen tog slut för den här gången är det av största vikt att inte falla längre ner i tabellen med tanke på kommande års europaspel. Oroväckande är dock att AIK inte vunnit en enda match sedan Wilton Figueiredo lämnat och hur ogärna vi än vill fundera i de termerna så kommer det bli oundvikligt om det visar sig att brassens betydelse var större än vi först ville tro. Sålde AIK bort guldet och en plats i Europa i och med försäljningen av Wilton? Nåväl, det gör varken till eller från att grubbla över det men en dag som denna måste man faktiskt tillåtas att reflektera.
