Matchrapport: Var är MFF?
Man kan analysera till leda. Ta upp domarinsatser, tillfälligheter på plan, och allmänt missflyt. Men varje undanflykt leder ändå till samma fråga. Vad har hänt med Malmö FF?
Det var bäddat för upprättelse. Efter en minst sagt katastrofal höst hade Malmö FF möjligheten att återvinna supportrarnas gunst genom att köra över ett guldvittrande IFK Göteborg hemma på Malmö Stadion på lördagseftermiddagen.
Klacken och tifo-grupperna hade dragit sitt strå till stacken genom en uppmaning till alla himmelsblå att bära halsduk (för den som hade glömt fanns att köpa vid varje ingång för 30 spänn). Tusentals halsdukar riktades mot skyn när Hymnen spelades, och banderollen i form av en MFF-halsduk och texten ”MFF-familjen” talade om försoning och enhetlighet och fick åtminstone mig att hoppas på en skön vinst.
Och visst började det bra. MFFs femmannamittfält med Gabriel som central härförare tog ett ordentligt tag om matchen redan i dess inledande minuter. Safari kom fram fint på högerflanken flera gånger. Vid ett tillfälle fick Jocke Nilsson på en sådär klockrent stenhård tackling på IFKs Hjálmar Jónson, vann bollen ute på kanten och skickade fram till Safari som kunde bryta in. Det kändes skönt, och ingav förhoppningar.
Men allt eftersom minutrarna gick började en oroväckande tendens i MFFs spel göra sig påmind. Trots bra spel och obönhörligt bollövertag lös de där riktigt farliga målchanserna med sin frånvaro. Allt som oftast fanns det alldeles för lite folk i boxen, avsluten var uddlösa, och många gånger valde vår offensiva kraft (läs Skoog och Junior) att göra det hopplöst svårt för sig genom alldeles för många bollberöringar.
Och så var det den där herrn i svart också. Han med pipa i munnen. Det känns torftigt att skylla matchers utgång på domarinsatser, men återigen hade MFF domaren emot sig:
I den 13 minuten går MFF miste om sin första straff. En Göteborgsförsvarare kastar sig fram för att bryta ett MFF-instick och får bollen på handen, men domaren väljer att fria.
I den 30 minuten konstaterar jag och min bänkgranne att IFK är uppe i 6-0 i frisparkar. Något som inte alls speglar spelet på plan där spelarna ger och tar åt båda håll. ”Alla femti femti-lägen går till dom”, menar Jocke Nilsson frustrerat efter matchen och nog säger hans uttalande något om just domarinsatsen.
Även IFK Göteborgs 1-0 mål föranleds av en domarmiss. En felaktigt dömd frispark som IFK Göteborg förvaltar väl genom att sätta igång snabbt, hitta Selakovic som brutit in från sin högerkant och håller undan MFF-försvaret samtidigt som han behärskat petar in bollen i mål. Ett klassmål inget snack om saken. Men målet hade aldrig existerat utan frisparken.
I den 37 minuten är domaren framme igen. Jocke Nilsson kommer in i straffområdet med boll och rivs ner av Gustav Svensson, solkar straff, men domaren vinkar avvärjande, efter matchen erkänner dock Eriksson sitt misstag.
Andra halvlek är en riktigt blek historia. Särskilt med MFF-ögon sett. Laget visar den offensiva tafatthet som har varit MFFs signum i år. Eller vad sägs om 1-7 i avslut på mål, samtidigt som bollinnehavet visar motsatta siffror, 58-42 till MFFs favör. Och ur det ljuset vinner IFK rättvist. Det kan jag inte säga något om.
Junior ersätts av Jonatan och så småning om kommer Babis in på Jockes bekostnad med följden att man övergår till ett mer renodlat 4-4-2 med Skoog och Jonatan på topp. Men i stället för en kvittering drygar IFK ut ledningen till 2-0. Tomas Olsson plöjer vårdslöst ner Gabriel som blir liggande, Eriksson friar (whats new?!) och Tomas kan nå fram med bollen till Hysén som elegant lyfter in bollen invid Sandqvists högra stolpe.
Roligare än så blir det inte. MFF är egentligen aldrig nära varken en reducering eller en kvittering. Laget lyckas inte återvinna sina supportars gunst den här gången heller. Ärkerivalerna IFK Göteborg fortsätter däremot sitt segertåg mot guldet (tolv raka nu utan förlust). Och även om de gör det utan att imponera är det kanske så att laget som ska ta guld 2007 ska göra det utan att just imponera. Jag tror det blir Blåvitt.
Men för att återgå till MFF. Det kvittar hur mycket man än skyller på domaren, på missflyt, på tillfälligheter, eller på fan och hans moster. Det kvittar. Något har hänt med Malmö FF. Den där hungern, viljan att vinna, den finns inte där längre. Och det bör den göra även om guldet är förlorat. MFF ska alltid vilja vinna. Jag förvånas över att inte fler spelare flockas kring domaren efter ett horribelt beslut. Inte för att det hjälper, men det ger ju rätt signaler. Jag blir förundrad över att inte fler kommer till undsättning när en medspelare hamnar i gnabb med en motspelare, att man inte visar att man står upp för varandra.
MFF måste hitta tilbaka. På något sätt måste de återigen hitta den laganda som är så viktig i fotbollssammanhang. Jag kan inte annat än att stämma in i klackens så träffande uppmaning till sitt lag under mitten av andra halvlek. Minuten då de skanderar. ”Vi vill se MFF, vi vill se MFF, vi vill se MFF...
