PerSkådar - del 1
Hur knäpp är man egentligen? När jag nyss tittade i spegeln kunde jag inte låta bli att ställa frågan. Vad är det man håller på med?
Låt mig backa till i söndags så förstår ni snart vad jag menar. Det började dra ihop sig till att knappa in några rader om ”Inför matchen” mot Trelleborg. Den ska vara ”inne” 02.00 matchdagen, så än finns det ju mycket tid. Jag sätter mig framför datorn och börjar leta i Hammarbymappen efter en tidigare ”Inför match” att ha som utgångspunkt. Och så infinner sig skräcken nästan direkt! Pulsen stiger och svetten tränger fram i pannan, för på skärmen avtecknar sig en total brist på trepoängare. När jag har skrivit en ”Inför match” så har Hammarby inte vunnit! Är det möjligt? Jag bläddrar och bläddrar och öppnar gamla dokument. Ögonen rör sig ”REM-likt” över skärmen. Det verkar stämma. Det här går inte, jag kan inte skriva …
Jag ringer Robban och stammar fram ”är det sant att vi inte vunnit när jag skrivit?”. Robban har ingen aning, han har slängt alla gamla dokument och har nollkoll. Han råder mig att göra som han brukar. ”Avsluta med att skriva att Bajen vinner med 2–0, efter ett mål i vardera halvleken”. Jag försöker få lite mer förståelse för min oro från hans sida. Men han är obeveklig. ”Skriv så, så vinner vi.”
Åter vid tangentbordet så tänker jag tillbaka på förra årets match och den härliga avslutningen. Jag känner mig lite lugnare och tänker att visst ska vi slå Trelleborg. De är ju till och med sämre än förra året. Visst är det så? Det måste gå vägen. När jag är klar avslutar jag enligt ”order” med raderna: ”Det blir mål på hörna och så gör Andreas minst ett. Jag tippar vinst med 2–0. Ett mål i vardera halvleken.” Nöjd med dagens insats går jag och lägger mig. I morgon ska jag se bortamatch hemma hos Robban och förra gången mot Elfsborg gick det ju bra.
Jag går igenom dagen vid frukosten. Rätt strumpor och rätt kalsong är redan på plats. Däremot måste det köpas in en ny tröja att ha på bortamatcherna. Jag måste köpa den på lunchen så det får bli i Derby-butiken, för den ligger närmast jobbet. Min lille grabb Emil ska komma in till Slussen strax före sex och sen blir det en bit mat och någon öl på den där kines- restaurangen mitt emot Robban. Exakt samma förberedelser som mot Elfsborg. Det är viktigt. Mycket viktigare än vad den oinvigde kanske tror. Emil ska ta med sig halsdukarna i sin ryggsäck och han ska ha på sin nya underbart härliga sommar- gröna Hammarby-T-shirt. LåN tänker titta på matchen på annat håll och Mats är på semester. Hoppas det fungerar ändå.
På lunchen korsar jag likt en slalomåkare mellan alla frukt- och grönsaksstånd på Hötorget på väg mot butiken. Väl därinne stör det mig att det finns mycket mer att välja på om man hejar på Gnaget eller Djurgården. Varför är det så? När det inte finns så mycket att välja på fastnar jag omgående för en vit piké-tröja. Det känns som om det finns tillräckligt med kraft i den. När jag ska betala blir jag i det närmaste förskräckt. Det är kö. En femton meter lång kö. Och alla verkar vara djurgårdare. Vad är det som händer? Tillslut fattar jag att det är någon match på Stadion. Det verkar nästan vara utsålt!? Svårt att förstå att det kan vara sånt intresse för en match där. Tillbaka på jobbet testar jag omgående tröjan. Och visst, det känns som en riktig trepoängare. Det här ska nog gå bra i alla fall.
Jag hämtar Emil vid Slussen och vi går i sakta mak längs Hornsgatan. Vädret är underbart och den där nervositeten som kommer smygande vid varje match börjar infinna sig. Håller Andreas Hermanssons häl? Får Jonas Andersson och Suleyman verkligen spela? Emil ser en Volvo 740 kombi överöst med Bajen- dekaler utanför Hornsgatans Antikvariat och frågar ”vinner vi i dag?”. Jag svarar bergsäkert: ”visst, det blir 2–0”, och tar Emil hårt i handen och går med lite bestämdare steg vidare.
Inne på restaurangen så tar vi självklart samma bord som tidigare och vi ställer våra väskor på LåNs plats och sätter Emils Beppehatt ovanpå dem. De påminner faktiskt lite om LåN. Jag beställer Nasi Goreng och så vill Emil av någon anledning byta från kyckling i curry till fläskfilé i sötsur sås. Ok, det ska väl inte har någon inverkan på resultatet, så det får gå för sig. Men lite tveksamt känns det. En stor stark och en stor cola beställer vi i alla fall, precis som vid vinsten mot Elfsborg. Jag andas ut lite, det är samma tjej som serveras oss som förra gången. Ytterligare ett tecken på tre poäng. Det uppväger Emils maträtts- byte med råge, så känns det i maggropen. Jag blir lugn. Så här långt känns allt rätt. Vi till och med snackar lite med ”LåN” på andra sidan bordet. Han svarar lika klokt och uttömmande som vanligt. Det är tur att det inte är så många i restaurangen.
Vi betalar och korsar Hornsgatan. Emil går med bestämda steg mot godisaffären. Och det går ju inte att säga ”nej”. Man kan ju inte äventyra utgången av matchen. ”The same procedure …” som sist. Emil stannar till vid porten bredvid Robbans. Där läser han med stora tindrande ögon ”Erotikfilmer”, och sen ”Striptease”. Emil har hittat Candy Club. Han frågar nyfiket vad som försiggår där inne. Vi får reda ut det vid ett senare tillfälle. Matchen börjar ju snart, men det handlar om tjejer som tar av sig kläder, svarar jag i all hast och tillägger: ”du kan fråga Robban, han vet säkert mer!”
Matchen börjar och det ser riktigt bra ut. I slutet av första halvleken gör inte Andreas Hermansson, men väl Kennedy 1–0. Och jag har rätt resultat i halvlek. Spelet gör att man känner sig ganska säker. Sören säger i halvlek att ”när Trelleborg flyttar fram ska vi slå dit tvåan”. Och det är precis vad som sker. Vi får inte se målet i direktsändning för det körs någon jävla repris. Men vi hör jublet live. Mål på nick av Johan Andersson efter en hörna och 2–0. Nu slår vi vakt om det här och jag kan sitta stolt i stolen med armarna i kors och säga ”vad var det jag sa!”.
Rätt var det är så är det dags för byte? Det är Hammarby som ska byta. Känns mycket konstigt, men det är faktiskt vår ”motor” på mitten som ska ut – Jonas Andersson. Är han skadad? Eller ska Sören redan slå vakt om ledningen? Vi har ju matchen i ett järngrepp. Vad händer om man plockar ut motorn ur en bil? Den stannar! Kalla kårar går längs ryggen. Och så ringer telefonen. Vem fan ringer nu?! Otroligt! Det är LåN. Jag börjar med: ”hur fan kan du ringa nu?”. Han svarar både argt och irriterat: ”hur kan han byta ut Jonas?! Om det blir 2–2 kommer jag bli vansinnig …”. Jag lägger på och tänker, hur kan han säga så. Olyckskorp! Det blir ju 2–0. Inte kan Trelleborg göra något mål. Omöjligt! Några minuter senare är förvirringen total. Stresshormonerna rusar i blodet likt en panikslagen folksamling på flykt undan en galning. Yrsel och hjärtklappning tillstöter. Micke Hellström ska rensa med högerfoten … det går inte. Andreas Bild kommer inte upp i nickduellen. Någon minut senare är det dags igen. Peter Holm sitter fast i marken. Det står 2-2! Telefonen ringer igen. Jag ser att det är LåN. Jag skiter i att svara. Jag vet vad han skulle säga. ”Vad var det jag sa”.
Forts. i del 2
