Unite and win!
Domarinsatser och blodtörst på läktarna.
Ilskan…
Jag skulle bli förvånad om Jonas Eriksson inte sitter någonstans och firar segern mot Malmö FF i detta nu. Och kanske ler lite åt att han stått upp mot Madsens kängor mot domarkåren i programbladet. Fan vet, men domarinsatsen på Stadion i lördags var så usel att den varken kan bortses från eller urskuldas.
Som supporter är man ofta snabb att med slänga skuld på domarna, inte sällan om det drabbar det egna laget. Och nu skiter jag alltså förutsägbart i det blå skåpet. Jag var frustrerad till bristningsgränsen, och släppte både det ena och det andra okvädet ur min mun. Vad jag däremot inte gjorde var att agera lynchmobb eller medborgargarde med sikte på omedelbart rättskipande. Vad Jonas Eriksson & Co sysslade med har jag ingen aning om, men det åligger inte enstaka individer på Malmö stadion att agera självutnämnda åklagare och bödlar. Hur förbannat orättvist och jävligt det än känns ibland.
…och dess uttryck
Jag kan förstå att publiken lackar ur ordentligt när matchen blev som den blev. Jag kan förstå, aldrig ursäkta. När jag ser mynt och andra föremål vina kring publikvärdar, fotografer och bollkallar nere på innerplan blir jag alldeles… ja, fan, jag vet inte. En kokande blandning av ilska, sorg och vanmakt ligger väl närmast. Vad är detta för människor? Att skylla på att ”jag blev så jävla arg” är fullständigt bull. Kan man inte kontrollera sig mer, kan man inte förutse effekterna av ett sådant handlande, då har man ett allvarligt problem.
Ett av dessa mynt visslade förbi någon decimeter från huvudet på bollkallen nedanför Norra. En ung kille som säkert var både stolt och lycklig över sitt uppdrag denna afton. En kille som säkert också led för att MFF låg under, för att domaren sög. I samma uppretade ögonblick, när merparten av läktaren bokstavligen skriker efter blod, ser jag en man lämna Norra med sitt barn på axlarna. Han har fått nog. Jag är övertygad om att det inte är skeendet på planen som får honom att lämna Malmö stadion.
Det känns som om vi i dagsläget befinner oss i en loose-loose situation. Det är här vi har landat. Det är hit vi har nått. Härifrån finns bara en väg att vandra: unite – and win.
