Colchester - Crawley Town
Inför IFE - HBK: Än spelar vi roll
Blåvitts och Djurgårdens ryck i toppen innebär med all sannolikhet att HBK definitivt är borta från guldstriden. Men än har favoriterna en viktig roll att spela.
Det värsta som finns på slutet av säsongen är när ens lag ligger i ingenmansland, och inte har något att spela för mer än möjligen att ta sig från 9:e plats till 8:e. När ens lag mest bara får agera statister i berättelsen om något annat lag som slåss om guldet och medaljerna. Malmöfansen fick smaka på det här bittra pillret igår, och även i HBK har vi upplevt detta, som 2003 när Dif säkrade guldet mot ett håglöst HBK på Örjans Vall. Det är frustrerande; det är att drabbas av en förlamande tristess som lägger sig som en blöt och illaluktande yllefilt över hela ens engagemang.
Denna förstämning tycks redan ha fått rejält fäste bland HBK-supportrarna. Örjan har varit glest befolkad de senaste matchdagarna, inte ens den sedvanliga publikmatchen mot AIK lockade mer än några tusen åskådare. Efter den mållösa utklassningen av Gefle senast lär intresset inte öka. Men man bedrar sig - HBK har fortfarande något att spela för, och vad viktigare är har man en viktigare roll att spela än den passive statistens.
Elfsborg, Djurgården, Helsingborg. Av de tre lag HBK möter under avslutningen har två fortfarande chans på guldet, varav Djurgården i allra högsta grad. Stockholmarna kommer med stor sannolikhet vara tvungna att vinna på Örjan för att kunna göra anspråk på guldet. Det är en självklarhet att då inte stå där med mössan i hand - utan att i stället göra allt för att krossa det motstånd som finns kvar att möta. För att greppa efter det gyllene halmstrå som trots allt fortfarande finns, för den egna självkänslan och för att avsluta denna underliga säsong på ett sätt som ger mersmak inför 2008 (för då jävlar, alltså).
Elfsborg, alltså. De svenska mästarna gick ut hårt i år, och såg länge ut att följa med i guldstriden hela vägen in i mål. Men något hände. Man tappade Samuel Holmén till Bröndby och värvade hem Fredrik Berglund från FCK. Ett dåligt byte, vad det verkar. Man slog (om än knappt) ut Dynamo Bukarest ur Uefacupen, en i sanning imponerande bedrift. I Allsvenskan har man av allt att döma gett upp. Och det är ju så - efter ett efterlängtat guld infinner sig alltid en mättnad, och den är svår att överkomma. Elfsborg har ju egentligen en trupp som absolut skulle kunna vinna även i år.
Kommer de då alltså att avfärda HBK enkelt på Borås Arena? Svaret där får ändå bli ett njaä. Med det förra mötet lagen emellan i minnet tror jag inte att HBK-spelarna är alltför nervösa inför matchen. Tvärtom kommer man till matchen trygga i förvissningen att det här motståndet är man kapabla att slå på vilken plan som helst - med rätt inställning, förstås. Och det är just grejen. Efter att i tre raka matcher ha varit det bättre laget (knappt mot AIK, lite mindre knappt mot BP och med rungande marginal mot Gefle) och ändå fått nöja sig med oavgjort i samtliga torde man brinna av lust att visa sitt rätta jag.
Hasse Mattisson är spelklar efter sin vadskada, och går in i truppen på supertalangen Anel Raskajs bekostnad. Huruvida Hasse dessutom går rakt in i startelvan går att spekulera om - Seb Johansson har avgjort sett bättre ut för varje match han spelat, men Hasse har varit en given nyckelfigur i så gott som varje match han spelat i den blåsvarta dräkten. Detta förutsatt att de konkurrerar om samma plats - om Janne Andersson väljer att flytta Dusan Djuric tillbaka upp i anfallet för att åter få sprutt på målskyttet kan frågan hamna i en annan dager. Ovanstående startelva är dock den som undertecknad ser som den mest troliga.
Det är tre omgångar kvar. Som jag ser det tål det att upprepas. Säsongen är inte över än. Det finns all anledning att fortsätta kämpa, fortsätta ta poäng. Fortsätta spela roll.
