Från medgångssupporter till lokalpatriot
Gästkrönika: Tim "Den Blåe" Hartler luftar sina åsikter i en välskriven krönika där han bland annat påpekar att dagens så kallade "nysupportrar" eller de yngre på Stadion kan bli stora lokalpatrioter i framtiden.
Som den inbitne blådåre jag är så vill man givetvis, med stolthet minnas Bosse Larsson, Krister Kristensson, Jonas Thern och alla andra gamla storspelare som som fått den stora äran att bära den himmelsblå tröjans traditioner med allt vad det innebär. Men man kan som sagt inte enbart leva på gamla meriter.
Gårdagens pajkastning på himmelriket om vilket lag som uträttat störst underverk inom svensk klubbfotboll fick mig att må illa. Dessa oändliga diskusioner. Vilket lag har genom åren fyllt sitt prisskåp med dem tyngsta och mest ärofyllda troffeérna? Väger IFK Göteborgs UEFA cup segrar tyngre än Malmö FFs Europacup final? Kunde detta möjligtvis varit ett guld istället ifall Bosse hade spelat? Leder IFK egentligen maratontabellen? Svaret är enkelt; Det beror på vem du frågar.
Vi kräver framgång och efter på tok för många års dvala så har vi äntligen, sen ett par säsonger tillbaka ett slagkraftigt gäng hjältar som inbringar respekt hos våra motståndare och ger oss hopp om en ljus(blå) framtid. De
senaste årens topp placeringar har fått stadens invånare att vallfärda till stadion. Alla i malmö snackar fotboll och övriga lags supportrat jämrar sig och skriker sig hesa över att en stor del av våran klack består av yngre
förmågor och att vårat fantastiska publiksnitt beror på medgångssupportrar. Men ärligt talat, SO WHAT?!
Till och med den största fotbollsfanatikern har en gång i tiden varit ny i gamet.I samband med varje himmamatch så ser jag små pojkar och flickor med en MFF-flagga i ena handen och mamma/pappa i den andra. Jag ser också ett leénde och ett par tindrande ögon fulla av glädje och förväntan. Detta får mig att minnas tillbaka en sisådär 17-18 år, när det var jag som stod där tillsammans med min pappa. Di blåe har blivit en familjeangelägenhet och detta må vara en medgångssupporter. Men det kan lika väl vara början på en livslång förälskelse i ett ohälsosamt intresse som i folkmun kallas för fotboll.
Jo, jag sa ohälsosamt intresse. För vilken supporter har inte dagen efter en svårsmält förlust vaknat upp med total ångest och en huvudvärk i klass med den på nyårsdagen och frågat sig själv varför i helvete man skulle börja intresera sig för fotboll? En fotbollssupporter är ofta inget annat än en egensinig lokalpatriot och för denna är en match inför fullsatta läktare ingen folkfest utan snarare 90 minuters känslomässigt inbördeskrig där man slits mellan hopp och förtvivlan. Ibland så rinner den berömda bägaren över och man riktar sina aggresioner mot motståndarklacken. Jag tror och hoppas innerligt att alla på detta forumet tar avstånd från våld i samband med fotboll men glöm inte att en liten gnutta hat kan vara lika vackert på en fotbollsarena som ett hav av stämningsfulla bengaler och välplacerade rökridåer. Detta är enligt MIG lite av charmen med fotboll.
Det gäller dock att kunna lägga hatet och fördomarna bakom sig när domaren blåser av. Efter en match så vandrar jag gärna ner till krogen och tar en öl tillsammans med en likasinnad supporter, oavsett vilket lag han eller hon
håller på och avnjuter en kall öl under livliga diskusioner och analyser. Det kan faktiskt vara riktigt trevligt med en rå stämning sålänge man har glimten i ögat...
Så alla sillstrypare, solnaråttor eller vad ni än är, kalla mig gärna gröthals eller danskjävel ifall ni får ut något av detta för varje gång jag hör dessa såkallade skällsord så slår mitt hjärta några slag extra för min
himmelsblå kärlek.
