Stora stygga Blåvitt
En oerhört viktig match väntar IFK Göteborg på Söderstadion kommande söndag. Men behöver vi blåvita egentligen vara oroliga? Blåvitt har ett otal segrar mot Bajen när det verkligen gällt och dessutom är förlorarmentaliteten djupt rotad i söderbrödernas själar.
Det blåvita glädjetåget har börjat få upp farten ordentligt och på söndag rullar vi in på Söderstadion. Belackarna har stått på kö de senaste åren för att räkna bort IFK Göteborg från all framtida toppstrid men nu är vi där igen. Dramaturgin kunde inte heller bli bättre inför söndagen då vi har en sexpoängsdrabbning att se fram emot. Och något spöke har gänget från söder aldrig varit för oss.
Tvärtom, Hammarby brukar vi slå när det väl gäller. Minns ödesmatchen på Söderstadion 2002, när Långås forcerade in 1-0 och drog det tyngsta strået för att klubben skulle hålla sig kvar i Allsvenskan. Minns Bajens besök på Gamla Ullevi den där udda säsongen år 2001, då man faktiskt lyckades bärga en titel. Tack vare ett avgörande mål i den 82:a minuten av vår dåvarande supersub, inhopparen Jonas Lundén, fick inte Hammarby med sig några poäng från Gamla Ullevi. Den säsongen, då många lag svek, gjorde i alla fall IF Kamraterna sitt för att stoppa det osannolika även om det inte räckte. Till och med vädergudarna gjorde vad de kunde och bjöd på ett sällan skådat hageltifo. Minns finalerna 1982, IFK Göteborgs stoltaste år, då SM-guldet säkrades på Söderstadion med 3-1. Minns finalen i Svenska Cupen året efter då Blåvitt som så många gånger förr och senare avgick med segern.
Dessa segrar bildar ett historiskt mönster, där Blåvitt är vinnaren och Bajen förloraren. Och mycket riktigt så är det också på det sättet som klubbarnas supportrar identifierar sig. Bajen har visserligen ryckt upp sig sportsligt de senaste åren, men förlorarromantiken sitter ändå djup i deras själar (precis som den gör i det grönsvarta lagets supportrar, det lag vars hjärtland förresten, Gårda, inte ens blev en del av Göteborgs stad förrän 1922). Förlorarromantiken har vi aldrig förstått oss på. Blåvittsupportrarnas identitet är att man är vinnare. Någon annan identitet kan man inte gärna ha med 17 SM-guld, topp i maratontabellen (Hammarby 12:a) och internationella titlar. Eller som UEFA.com träffande uttrycker det; "Arguably Sweden's most successful club". Är inte det den bästa identitet man kan ha så säg. Men vi behöver rivaler för att det skall bli något Blåvitt korståg.
På senare tid har Göteborgskamraterna fått ordentlig ordning på sin Ordre de Bataille. Alexandersson river upp sår i vilket motståndarförsvar som helst. George Mourad går på som en bulldozer, Peter Ijeh gör sina karaktäristiska räder in i straffområdet och bakom dem städar Basse och Mild. Bengan gör sina psykoräddningar bakom det försvar som släppt in minst mål i Allsvenskan. På söndag är stora stygga Blåvitt tillbaka på Söderstadion för att återuppliva gamla minnen och bekräfta identiteten hos respektive supportrar, vinnare och förlorare. Vi ses på söder!
