Hyllningskrönika till Jörgen Olsson
"Hans hjärta är kanske mer himmelsblått än någon annans i laget, han brinner för det lag som vi supportrar brinner för. Fan tro't om han inte hade varit villig att offra sina bägge ben för att göra det där målet"
Krönika första gången publicerad 25/9-02.
Nu publiceras den igen (med tanke på att Jörgen Ohlssons karriär är över) helt utan ändringar. Därför blir det inte bara en hyllningskrönika i repris utan också lite av en historielektion för er som har glömt eller inte var med.
Det börjar bli dags att hylla en av Malmö FF:s stora hjältar i nutid. Hans namn är Jörgen Ohlsson och jag tänker härmed hylla honom så som det anstår en man med ett hjärta fullt av himmelsblått blod.
Jag vill hävda att ingen i dagens lag har betytt så mycket för Malmö FF som Jörgen Ohlsson. Innan säsongen börjar år efter år diskuteras det alltid vem som kommer att slå igenom, vem som ska stå i mål, vem som ska göra våra mål, huruvida Roth borde spela eller inte, varför Frisk ska få döma i allsvenskan överhuvudtaget, och det diskuteras alltid, ALLTID, av vissa grupperingar varför MFF inte gör sig av med Jörgen Ohlsson. Men en sak vet man också alltid och det är att Jörgen Ohlsson kommer att spela på någon plats i laget. Oavsett tränare. Oavsett spelsystem. Oavsett väderlek.
Om det nu stämmer, som Prahl sa efter matchen mot Landskrona senast:
"Jörgen är egentligen inte bra på någonting, men han är oerhört värdefull för ett lag."
Jag tänker inte ta en diskussion med Magistern vad han menade med detta uttalande, men det säger ändå en del om Jörgen Ohlssons ställning. Jag har sett matcher där man undrar varför MFF inte spelar med 11 man som motståndarna gör och så inser man att det faktiskt finns en elfte man på planen, och det är just denne Ohlsson. Det finns matcher där jag sett honom göra snedsparkar som gör mig avundsjuk i min egen uselhet. Det finns matcher där man faktiskt tänker att han måste ha mutat tränaren för att få spela. Men dessa matcher är sällsynta. Oftast gör han ett gediget jobb på mittfältet, i anfallet, som ytterback, som innerback eller var nu tränaren väljer att spela honom. För en sak vet man och det är att Jörgen Ohlsson alltid är med i startuppställningen. Någonstans.
För att inte trötta ut er alldeles så tar jag bara med lite statistik från 1997:
1997 missade han tre allsvenska matcher, gjorde 2 mål.
1998 spelade han alla allsvenska matcher, gjorde 1 mål.
1999 spelade han alla allsvenska matcher, gjorde 1 mål.
2000 spelade han endast 17 av 30 matcher i Superettan, gjorde 1 mål.
2001 spelade han alla allsvenska matcher, gjorde 7 mål.
2002 har han spelat alla allsvenska matcher hittills, gjort 5 mål.
Det är imponerande. Det som ligger honom i fatet är att han varit med om MFF:s värsta formsvacka någonsin i modern tid. Han har varit med om att spela MFF ur allsvenskan, han (liksom några få andra spelare) har varit med om hela denna trista period som varat i 4 år men som känts som det tredubbla. Det är inte imponerande.
Men så, förra året. Jag har skrivit om det tidigare, jag tänker på det allt som oftast. En iskall kväll under en fullmåne så vacker som sällan förr, måndagen den 22 oktober år 2001. Motståndarna heter IF Elfsborg, det står 1-1 och boråsarna är på väg att ta över tillställningen. Matchen får absolut inte förloras, då är det säkerligen Superettan som väntar igen. Matchen bör inte spelas oavgjort, då måste vi förlita oss på de andra lagens resultat i sista omgången (för ingen räknade med att slå AIK borta, vilket vi inte heller gjorde). Kvällen är kall som en frysbox och Malmös spel har gått i baklås.
Det står 1-1 och tiden håller på att rinna iväg för MFF. Man känner lukten av orter som Enköping, Gävle och Västerås. Det är då Jörgen Ohlsson bryter ett uppspel med en fruktansvärd urkraft, lyckas hålla sig på benen och runda målvakten och slå in 2-1 till Malmö. Det allsvenska kontraktet är räddat.
Det här målet är inte bara värt ett antal miljoner kronor som en degradering hade kostat, det är också så typiskt att det är Jörgen Ohlsson som gör det. Hans hjärta är kanske mer himmelsblått än någon annans i laget, han brinner för det lag som vi supportrar brinner för. Fan tro't om han inte hade varit villig att offra sina bägge ben för att göra det där målet.
Det är heller inte helt oväntat att det är denne skånske Ohlsson som gör 1-1 mot Hammarby, som gör enda målet mot Landskrona. Han får sällan uppmärksamhet, sällan uppskattning från oss fans eller media, han gör bara sitt jobb, och han gör det oftast riktigt bra. I många matcher känns det kanske som om vi skulle kunna klara oss utan honom. Det är möjligt. Men då och då så gör han som Clark Kent och blir till Stålmannen. Då är han ovärderlig.
Jörgen Ohlsson är helt enkelt en hjälte och jag är säker på att vare sig vi vill eller inte så kommer vi att se honom i den himmelsblå dressen med nummer 2 på ryggen i ganska många år till. Det gör mig glad. Och finns det någon som jag unnar ett allsvenskt guld så är det denne man.
Denne Jörgen Ohlsson.
Det är nu snart 2 år sedan jag skrev denna hyllningskrönika. Jag hade tyvärr fel i sista stycket; han har inte spelat många minuter sedan dess. I stället har jag sett honom på Södra Läktaren var och varannan hemmamatch. Jag har hajat till och velat gå fram och hälsa på honom. Men inte vågat.
Han är ju så stor i mina ögon för allt vad han har presterat i Malmö FF. Så jag har nöjt mig med att nicka åt honom lite försynt och han har säkert undrat vem den där kufen är som han inte känner. Jag har velat gå fram och förklara för honom hur mycket jag har velat se honom frisk igen. Hur gärna jag har velat se honom på planen igen i den himmelsblå dressen. Men nu är det tydligen slut på både mina och hans förhoppningar och det gör ont i mig. Fast antagligen inte tillnärmelsevis lika ont som det gör i honom.
Så, Jörgen, jag vill bara tacka för allt du har gett oss supportrar under åren. Om det nu blir så att vi äntligen får uppleva det eftertraktade guldet i år, så hoppas jag att du den 30 oktober efter mötet med Elfsborg är med på planen iklädd din tröja med nummer 2 på ryggen. Att du står där tillsammans med alla de andra spelarna och tar emot våra oerhörda och välförtjänta hyllningar.
Och vilken underbar slump det skulle vara att det är sista matchen för året, mot just Elfsborg. Precis som för 3 år sedan då du nästan ensam räddade MFF kvar i Allsvenskan.
Jag hoppades länge, men nu är din karriär slut. Tack Jörgen, tack för allt!
