Man måste minnas för att kunna glömma (del 3 av 5)
IFK Norrköping är i Allsvenskan igen! Så fantastiskt underbart. Helvetet är över, en ny dag gryr. Artikelserien fortsätter ändå, den här gången med år 2005. Det är nu dags för minnet att bearbeta det det år då hoppets låga nästan släcktes...
Säsongen 2004 ingöt hopp i alla luttrade IFK-supportrar. En fjärdeplats (med mersmak) hade skapat våta allsvenska drömmar hos både supporters och spelare. År 2005 skulle bli vårt år, det slutliga steget mot finrummet, den strålande segern över alla smolkiga superettanlag. Verkligheten ville dock annat…
Inför säsongen skrev brassen Bruno Santos på för IFK Norrköping för tre år framåt. Han hade med sin snabbhet och målfarlighet visat sig vara ett utmärkt anfallsvapen. Ytterligare en anfallare värvades; den urstarke slitvargen Stefan Thordarsson provtränade med Norrköping, och ansågs ha kvaliteter som skulle passa väl in i lagets spelsätt. Även Thordarsson skrev på för tre år. Dessutom signades två unga fransoser, Abderahman Kabous och Aziz Tafer, efter provspelning med IFK Norrköping på Cypern-lägret.
Träningsmatchandet inför säsongen lämnade en hel del i övrigt att önska; halvsvaga resultat och en sedvanlig jätteförlust mot Hammarby hade skapat en viss ängslan inför bortapremiären mot Öster. Denna oro visade sig vara obefogad. Efter ett stabilt och vägvinnande spel vann kamraterna med 2-1 efter mål av Santos och Alm, trots en horribel domarinsats och en utvisning på Pierre Gallo. Thordarsson och Kabous svarade för kanoninsatser och allt var frid och fröjd. Vi var på väg, det var vårt år, nu jävlar var det dags!
I nästa match väntade AIK hemma på parken, ett AIK som sensationellt hade flyttats ner till svensk fotbolls bakgård efter en katastrofal fjolårssäsong. Storpubliken på parken blev inte besvikna; Gnaget dunkades dit med 2-0 efter ett underbart frisparksmål av Kabous och en sen ”spik-i-kistan” av Alm. Vi svävade på moln nu, små lätta vita moln som skulle föra oss hela vägen hem. Hem - hem till allsvenskan igen!
I tredje matchen förlorade IFK Norrköping mot Trelleborg med 3-0. En liten duns ned på jorden igen, lite rädsla och otäcka flashbacks.
Och sedan upp och ner, ner och upp, ner ner ner…
Den 27 Juni avgick tränare Stefan Hellberg från sin post. IFK Norrköping hade då inte tagit en enda seger på de åtta senaste matcherna. Vi var tillbaka i träsket. Ingenting hade förändrats.
Tony Martinsson och Sulo Vaattovaara tog över A-laget. Detta gav en åtminstone tillfällig positiv effekt. Det stod dock mycket tidigt klart att IFK Norrköping anno 2005 inte skulle ha något som helst att göra med de allsvenska platserna. Slaget var förlorat innan det ens hade börjat på riktigt. IFK Norrköping slutade på sjunde plats i superettan. Vi var det sjunde bästa laget i Sveriges näst bästa serie. Det kändes som en skämt. De små vita molnen hade mörknat, mullrande åskväder täckte himlen medan vi förgäves försökte förstå. Vad hade hänt med klubben vi älskade? Vad var det egentligen som hade gått snett? Mörkret ökade, dimma, dålig sikt, grusad framtid…
Den 13 november skrev Mats Jingblad på som tränare för IFK Norrköping. Dimman lättade något. En liten solglimt syntes långt borta i horisonten…
Slutligen några korta notiser.
2005 var året då...
• ...Bruno Santos vann superettans skytteliga med 16 gjorda mål.
• ...IFK Norrköping förlängde fransmannen Kabous kontrakt med tre år redan efter tre spelade matcher. Kabous blev senare under säsongen osams med tränare Tony Martinsson och kallade honom för ”en amatör”. Kabous tid i IFK var förbi…
• ...IFK bröt kontraktet med Aziz Tafer efter bara fyra spelade matcher. Han ansågs helt enkelt inte kunna tillföra laget någonting.
• ...Ghanesen Bennard Yao Kumordzi signades för tre år framåt.
• ...IFK Norrköping blev ett superettanlag. En sjundeplats det tredje året i Superettan talade sitt tydliga språk; vi kunde inte längre leva på gamla meriter. Vi var inte bättre så här. Nu var det dags att börja spela därefter.
Nästa vecka fortsätter artikelserien med år 2006.
