Lagerbäck – bättre än ni tror
Det kom en gästkrönika till redaktionen med tankar kring Lars Lagerbäck och dennes arbete som förbundskapten.
Först. Hur definierar man en bra tränare?
Sex självklara:
1. Uppnår goda resultat
2. Får ut det bästa av sina spelare
3. Klarar av att utföra generationsskiften
4. Skiter i vad media och fans tycker
5. Har fingertoppskänsla
6. Underhåller fansen
På den första punkten kan de flesta hålla med om att Lars Lagerbäck lyckats förhållandevis bra. Ingen kan förvänta sig att Sverige ska slå ut ett land som Holland eller Tyskland, trots det var man ändå nära att slå ut de förstnämnda. Ingen kan förvänta sig att Sverige ska gå vidare från en grupp med England, Argentina och Nigeria. Det gjorde man ändå. Ingen kan ta för givet att Sverige ska gå vidare från en grupp med Bulgarien, Italien och Danmark. Det gjorde man ändå. Att ta sig förbi Paraguay eller England i ett gruppspel är inte heller ens dans på rosor – men det gjorde man ändå. Att förlora fyra kvalmatcher mellan 1998 och oktober 2007 är ett helt sanslöst bra facit som inte ska kunna uppnås av en nation med nio miljoner invånare som under den här tiden genomgått två tunga, tunga generationsskiften.
På den andra punkten är betydligt fler tveksamma. Och lets face it, Lars Lagerbäck får inte ut det bästa ur Kim Källström. Det är synd, men det är ingen enkel uppgift. Att få ut det bästa ur Kim Källström är en uppgift som Gerard Houllier och Alan Perrin misslyckats med trots att de arbetat med Källström varje dag och haft 40-50 matcher per säsong att testa honom i. I ligan har det funkat okej, även om det inte varit lika bra som i Rennes, men i Champions League har det många gånger sett bedrövligt ut. Kanske saknar Källström den snabbhet i vändningarna som Anders Svensson har och som är så viktigt för en innermittfältare i internationell fotboll.
Källström spelar väldigt orutinerat när han spelar på landslags- eller Champions League-nivå. Han tar onödiga löpningar, går bort sig i positionsspelet och sprider passningar över sidlinjerna. Jag tror faktiskt att Houllier, Perrin och Lagerbäck gjort sitt yttersta för att få bort Källströms dåliga taktiska egenskaper, men att det nu är upp till Källström att göra någonting av den informationen han fått.
Till dess kan man ju diskutera vidare. Lagerbäck får onekligen ut det allra bästa ur Anders Svensson. Han är aldrig lika bra någon annanstans än i landslaget. Jobbar hårt, slår bra passningar och är en riktig nyckel i att bollen numera går som på en lina upp till anfallarna när man kontrar. Antagligen skulle även han lyckas rätt bra i den franska ligan, även om jag rent tekniskt håller Källström som en bättre spelare. Frågan är då alltså om man vill ta det bästa från Anders Svensson eller hyfsade insatser från Kim Källström? För mig är svaret fortfarande det förstnämnda. Det är inte Lagerbäcks fel att Källström inte presterar i större matcher, det är någonting Källström måste ta tag i själv med hjälp av en tränare han träffar varje dag.
Lagerbäck är generellt bland de bästa i världen på att plocka ut maximal kapacitet från sina spelare. Teddy Lucic, Mikael Nilsson, Andreas Jakobsson, Niclas Alexandersson och Marcus Allbäck är allihopa exempel på spelare som egentligen inte håller någon vidare klass men som ändå presterat på en riktigt hög nivå i landslaget. Vem kan glömma Lucics insatser i kvalet till VM 2006? Eller Jakobssons i VM 2002? Mikael Nilssons stabila ytterbacksspel under det här kvalet? Niclas Alexanderssons VM 2002 och fenomenalt hårda arbete mot lag där han egentligen bara borde bli omsprungen och avdribblad gång på gång. Och Marcus Allbäck, vad finns där att säga egentligen? Att lyckas få Marcus Allbäck att göra 29 mål i ett europeiskt landslag förtjänar ett bragdguld.
Även de större spelarna presterar. Fredrik Ljungberg var en av de som gjorde flest mål av alla i kvalet till VM. Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic gjorde väldigt bra ifrån sig i EM 2004 och även om den sistnämnde inte alltid lyckats perfekt så har han ändå varit ett tungt namn i landslaget. Johan Elmander briljerar i Toulouse och gör det ännu bättre i landslaget. Andreas Isaksson må nöta bänk i City, men i landslaget är han stabil och bra.
Hur många hade ärligt talat tagit ut Rami Shaaban i landslaget som andremålvakt till VM 2006? Ytterst få. Många av människorna här på Svenskafans hade tagit ut John Alvbåge, Jonas Sandqvist eller något annat namn som var hett just för tillfället. I dag är det många som tycker att Rami borde stå istället för Isaksson.
Nummer tre då. Lars Lagerbäck är inget fan av generationsskiften. Man försöker byta ut spelare för spelare istället för att byta ut ett helt lag samtidigt, och det låter ju ganska vettigt. Trots detta har man tvingats till två kraftiga generationsskiften: Inför kvalet 98 och efter EM 2000. Båda två har lyckats mycket bra. EM 2000 innebar slutet för spelare som Roland Nilsson, Gary Sundgren, Joachim Björklund och Kennet Andersson. Visst, de flesta gjorde landskamper även efter EM, men det var inte många det.
Annars har det försvunnit 3-4 spelare efter mästerskapen och under kvalen. Smidiga övergångar dessutom, Lars Lagerbäck gillar inte att använda spelare som inte är redo. I det svenska landslaget har ingen spelare spelat så länge att det varit uppenbart att han varit alldeles för gammal. Folk klagar på Niclas Alexandersson, men visste man inte om att han är 36 år gammal hade man inte brytt sig utan bara noterat att det är en kille som springer mycket och gör ett hyfsat jobb där ute på kanten. Den ende spelaren som jag direkt anser var kvar i landslaget för länge var Kennet Andersson som inte gjorde många glad under Lars-Tommy-eran.
Vissa trodde att hålet efter Schwarz skulle bli enormt. Det blev det inte. Lars och Tommy visste att Linderoth var redo. Vissa trodde att hålet efter Patrik Andersson skulle bli stort. Icke. Det gick omärkt förbi. En förbundskaptens uppgift är att lösa problem och här har man visat prov på mycket god problemlösning.
Efter nästa EM blir det ett nytt generationsskifte. Många tycker att landslaget är för gammalt. Lars håller med, men han poängterar också att det bästa laget spelar och i dag finns det inga solklara landslagsspelare bland de unga. Marcus Berg är väldigt duktig och spännande men har ännu inte en suck mot Elmander och Ibrahimovic och egentligen inte heller mot Allbäcks stora rutin. Däremot håller jag honom som bättre än Rosenberg och Prica, men det verkar onödigt att utsätta en så ung spelare för väldigt många förändringar samtidigt och det tror jag att Lagerbäck också tycker. När Berg rotat sig ordentligt i Groningen kommer också landslaget, var så säkra.
Att skita i vad media och fans tycker är väldigt, väldigt viktigt som tränare. Många fans tycker inte det – ”hallå, vi vill ha Kim Källström, spela med honom – daaah” – och media håller inte heller med. Men alla tränare, alla, tar beslut som fans och media inte gillar. Det är därför just de och inte fans och media är tränare. En tränare med mycket utbildning och erfarenhet ser så mycket mer än vad en supporter gör, även om supportrar naturligtvis inte riktigt håller med. Att erkänna att man är sämre än någon annan på något teoretiskt är emot den svenska kulturen och ibland är det väldigt uppenbart. Folk ser bara det allra mest ytliga, inte löpningarna som drar sönder motståndare och bedömingsförmågan hos olika spelare. Lagerbäck gör inte media tillfreds, media ger en konstig bild av verkligheten där spelarna uppmålas som världsstjärnor för att de spelar en biroll på ett mittfält i ett topplag i en liga där spelarna har en halvtimme på sig att bestämma vad de ska göra med bollen. Fansen nappar och klagar högljutt. Så fort tränare eller spelare får fylla i enkäter angående vad de tycker brukar en slående stor majoritet stödja Lagerbäck.
Fingertoppskänsla är någonting Lagerbäck ofta står för. I EM 2004 bytte man in Mattas Jonson som sedermera gjorde ett avgörande mål. I VM 2002 valde man Andreas Jakobsson istället för Michael Svensson som ersättare för Patrik Andersson. I kvalet till samma VM bytte man in Andreas Andersson som gjorde mål borta mot Turkiet och tog Sverige till VM. Nu senast i höst bytte man in Tobias Linderoth och alla undrade vad fan han höll på med, men med Linderoths slit på mitten tog man tag i matchen och kunde tillslut vinna. Bosse Petersson och Glenn Hysén blev för ovanlighetens skull stående där med sina långa näsor.
”Sverige spelar tråkigt” är en långlivad myt som är svår att bli av med. Man har gjort flest mål i sin kvalgrupp, gjorde tredje flest mål av alla europeiska nationer i kvalet till VM 2006 och gjorde flest mål av alla i EM 2004.
Kritiken mot Lars Lagerbäck är orättvis, felaktig och korkad. Lagerbäck har, ett tag tillsammans med Tommy Söderberg, tagit Sverige till fyra raka mästerskap, gått vidare ur gruppen från tre raka, och förlorat i förlängning eller efter straffar i två av dessa. Detta är ett helt sanslöst åstadkommande med tanke på de spelare han haft tillgång till. Åstadkommandet har gjort att svenska fotbollssupportrar helt enkelt drabbats av hybris. Många tror att Sverige är bland de bästa i världen. Man tror att bara för att en spelare spelar i en bättre klubb än en annan så är han mer lämpad för en position i ett helt annat lag. Kanske ska man inte vara förvånad, svensk media har lagt ribban för diskussioner på en bottenlåg nivå som inte kan skönjas någon annanstans i Europa.
Jag hoppas i alla fall att den här krönikan får en eller två människor att vakna upp från sin koma och inse att vi ska vara jävligt glada över att ha fått en tränare som Lagerbäck. Jag tror ärligt talat inte att någon annan tränare i världen skulle kunna uppnå samma sak med det svenska landslaget. Argumenten för att han ska bort är antingen orealistiska (Sverige borde vinna VM-guld o.s.v.) eller förenklingar av verkligheten (han spelar i ett bättre lag än han, så han borde spela o.s.v.). Personligen hoppas jag att Lars Lagerbäck sitter kvar så länge han vill samtidigt som jag unnar honom lite tur i ett mästerskap så att han kan täppa till truten på alla belackare.
