Gästkrönika: Djurgår´n - Juventus 1-4
"Resten av matchen kom som sagt att handla mestadels om Ally McBeal, omgivet av små tankar på vad det är som gör att dessa italienare har ett glimmer över sig?"
Det som tog mig upp ett snäpp efter 1-3 målet var tanken på... Ally McBeal. (Det här är fel forum att gå närmre in på det. Låt oss nöja oss med att säga att jag mestadels är ganska mjuk av mig).
Och sammantaget är kvällen ett minne som kommer att finnas kvar ett tag. 20.25 kom vi gåendes utanför arenan och redan då hörde och såg man vad som väntade på en. Det var verkligen något i luften. Något som inte gick att ta på, som man brukar beskriva det. Det fanns även saker man kunde ta på; kyligt i luften (tyst, jag vet), duggregn, otroligt förväntansfulla människor som skrek och sjöng som om det inte fanns någon morgondag. Och från arenan kom en ljudnivå som jag tror motsvarar vrålet sekunden efter ett derbymål.
Detta alltså 20 minuter innan avspark.
Väl inne stod jag bredvid Hans Wiklund i korvkön, och den berusade delen av mig var snuddande nära att be honom rescensera matchen i tv... Hur tänker jag där?
Sen öppnades hela godispåsen när jag kom ut på läktaren. Arenan är packad in till sista plats, med stående människor. Alice Coopers makalösa "Poison" spelas på hög volym och den måste ha skapats i syfte att nå sin kulmen på Råsunda just denna kväll. Jag har tyckt den låtit bra därhemma i mina små högtalare men, oj...
Sen muttrar säkert många nåt om 'håkky' och jippo men det brydde jag mig inte om just då och inte heller nu.
Sen kom tifot.
Och visselorkanen, första tio, när Juve hade bollen (första tio)... Att ett sådant oljud kan vara vackert hade jag till viss del glömt.
Efter 0-1 nåddes aldrig samma höjder enligt mig, även om 1-1 givetvis utlöste viss glädje bland oss. Jag hoppade tre, fyra rader ner i trappan och i luften kom jag på att det är rätt blött och halt idag så det här kanske inte var det mest genomtänkta sättet att spontanfira på. Men det gick bra.
Resten av matchen kom som sagt att handla mestadels om Ally McBeal, omgivet av små tankar på vad det är som gör att dessa italienare har ett glimmer över sig? Nu har jag redan skrivit för många fåniga meningar så några till gör ingen skillnad. Satt och begrundade Fabio Capello i nån minut och jag vet inte men det framgick med all önskvärd tydlighet att mannen jag satt och såg på tillhörde inte samma art som Kjell Jonevret på andra sidan.
Mindervärdeskomplex? Javisst. Tror inte jag är ensam om det. Ni som suttit och raljerat, här i forumet, över hur sanslöst fåniga och töntiga dom svenska Juventusfansen uppträdde och är, här kommer en fråga. Säg att Djurgår´n spelar match i... Manchester, England. Mot... Chelsea, säger vi. Till viss förvåning dyker det upp ett 50-tal(?) engelsmän iklädda Djurgårdströjor och tillhörande atteraljer. Alla till synes ganska förtjusta i vår klubb. Låt gå för att dom är ganska unga, men inte kan detta vara något negativt? Alltså tror jag denna irritation bottnar i ett mindervärdeskomplex. Vi skäms över vad italienarna ska tänka om oss patetiska svenskar.
Och inte en enda av dom som uttalat sig på forumet har ett favoritlag vid sidan av Djurgår´n...!
Matchen var det, ja...
I 89:e minuten hade min svårmod för längesedan lagt sig och jag kostade på mig den i mitt tycke ganska roliga kommentaren "Nu måste vi nästan ha nästa mål". Min kära bror kunde inte hindra leendet från att komma fram.
Någonstans här kom jag även att tänka på min gode (AIK-are) väns ord om hur 'medgångare' och 'inte riktiga Djurgårdare' skulle komma att fylla ut arenan. Och visst var det så. Det säger sig självt. Vi hade knappt 7 000 (?) mot Landskrona, och vips dyker det upp 30 000. Men jag fann tröst i tanken om att i alla fall jag är trygg i min kärlek till Djurgår´n. Och att dessa människor trots allt bidrog till att detta blev en minnesvärd kväll till slut trots allt. Samt att var och en (inte alla, men många) nog ändå har sin egen lilla relation och sina egna små känslor för Djurgår´n.
Man ska inte utgå från att det nödvändigtvis är mindre värt än ens egna (som man är fast övertygad om är dom allra starkaste i landet. Även England inräknat...).
Och min uppfattning att italienska fotbollsspelare är mesar som inte vet hur man sliter med hjärtat blev ordentligt omkullkastade. (Sen tycker jag fortfarande inte det är roligt att se en match från Serie A på tv). Sen kombinerar dom dessutom det med alla andra tänkbara egenskaper: elegans, smidighet, snabbhet, styrka, sammarbete, kyla, ja, tamejfan allt!
"Vi e ett bätttre LAG. Det måste vi utnyttja. Där ligger vår chans", hör man ganska ofta inför matcher som onsdagens.
My ass, säger jag! Juventus spelare hittar varandra i sömnen. Djurgår´n har inte ett enda inövat mönster. Kanske vid inkast.