Örebro - Djurgården 0-2

En jämn match med en usel andra halvlek avgjordes av Elias Storm - denna matchrapport är garanterat fri från ordvitsar.

Det är inte utan att vara sentimental jag konstaterar att dagens trepoängare mot Örebro togs på samma sätt som många andra under 2002 och 2003, nämligen genom mål i slutminuterna.

Då skrev tidningarna spaltmeter om Djurgårdens fantastiska fysik och hur den nya styrketräningen verkligen betalade av sig i slutet av matcherna, trots att den inte alls hade den effekten! Min personliga åsikt är att man då kunde avgöra eftersom att motståndarna var helt slutkörda efter att oavbrutet ha jagat boll i 80-85 minuter, nu var det mest tillfälligheter att målen kom i den 88:e och 91:a spelminuten.

Dagens ÖSK-drabbning sparkades igång inför drygt 8 000 på ett småregnigt Eyravallen och det var Djurgården som tog tag i taktpinnen direkt. Man spelade ett smånätt och ganska effektivt passningsspel och kom då och då framåt och skapade några bra lägen i ÖSK:s straffområde. De första 20 minuterna hade man tre skott utanför mål där Tobias Hysén var klart närmast att spräcka nollan när hans skott efter en underbar tvåfotsdribbling smet en knapp decimeter utanför Alvbåges högerstolpe.

Snart började dock skotten oroa Örebros talangfulle målvakt mer och mer, Juraj Dovicovic fick iväg ett på halvvolley som räddades och Hysén kom efter en halvtimmes spel fri, men fick dålig vinkel och kunde inte heller denna gång få in bollen.

Vid denna tidpunkt i matchen kändes allt helt lugnt, Djurgården dominerade både spel- och målchansmässigt, Örebros väldigt direkta spel med försök till snabba bollar bakom bortalagets backlinje fungerade inte alls och var ofta slarvigt. Med tio minuter kvar ändrades detta dock, Örebro bet sig fast rejält på Djurgårdens planhalva och kämpade för att få in bollen. Man hade visserligen bara ett skott på mål under denna period, men det var väldigt farligt (Dembo gjorde en mycket fin räddning vid stolproten) och fram till att domare Ingvarsson blåste av halvleken kändes det väldigt nervöst.

Djurgården var värda ett mål efter en mycket bra halvlek, och trots att ÖSK:s press var mycket nära på att resultera hade 1-0 till DIF inte alls känts orättvist. Man vann skotten med 9-3 (2-2 i skott på mål) och hade 52% av bollen.

De 40 första minuterna av andra halvlek vill jag helst glömma. De var bedrövliga, minst sagt. Djurgården inledde visserligen bäst när en småfyndig frisparksvariant gav Adde Johansson ett bra skottläge. Alvbåge fick tillräckligt med underarm på bollen för att den skulle styras utanför stolpen. Med lite mer tur hade Djurgården tagit ledningen där. Nu tappade man istället matchen totalt.

Den lilla fotboll som åstadkoms på Eyravallen nu stod Örebro för. Djurgårdens långbollande var fruktansvärt fruktlöst och hemmalaget började skapa chanser. Närmst mål var Herish Kuhi, men hans nick från bara 3-4 meter räddades av den omutlige Dembo Tourray. Det kändes dock, ju längre matchen led, som att den store gambiern inte skulle få hålla nollan. Skulle något lag göra mål så var det Örebro, verkade det alldeles bestämt, och att se anfall efter anfall från Djurgårdens sida misslyckas var riktigt, riktigt plågsamt.

Den knut i magen som bara kan skapas av riktigt dålig fotboll började kännas av när blåränderna tillslut lyckades skapa en hörna i matchens slutskede. Denna hörna ledde inte till något annat än ännu en, fast från andra hållet, och den förtvivlan över att de fasta situationerna inte ger utdelning fanns kvar. Hörnan rensades ut till inbytte Daniel Sjölund som slog ett inlägg mot mitten av straffområdet. Där fanns en otroligt fri Elias Storm, som i sin trettonde allsvenska match skarvade in sitt första mål i DIF-tröjan bakom en chanslös Alvbåge. När bollen hade gått i nät tittade Storm först ut mot linjemannen, som helt korrekt höll ner flaggan innan han exploderade i ett sånt där underbart spontant glädjevrål som bara en ovan målskytt kan prestera. Ivrigt omfamnad av en ännu gladare Fredrik Stenman firade han det mål som avgjorde matchen.

Än mer avgjord blev den tre minuter senare när Johan Arneng, fint framspelad av Hysén, dundrade in 2-0 i ett alldeles utmärkt skottläge knappt 15 meter framför Alvbåde. Bortaklackens måljubel hade knappt hunnit tystna innan man fick anledning att jubla igen, fast denna gång för att de tre mycket viktiga poängen var säkrade.

Visst vanns matchen med en hel del flyt, men jag tycker ändå att resultatet var rättvist. Djurgården skapade fler vassa chanser än Örebro, speciellt i den första halvleken, och känslan när Stockholms Stolthet avgör en match i slutminuterna gör att man nästan kan stå ut med att de var fullständigt urusla hela andra halvlek!

Fyra poäng till Hammarby - snart bäst i stan igen?

0 kommentarer