Krönika: Det snurrar i min skalle
Det är en fin gräns mellan hopp och förtvivlan. Det här min beskrivning av hur jag upplevde dagens avgörande match för TFF.
Sanslöst! Det är det enda ord jag kan komma på för att beskriva det som hände på Vångavallen i eftermiddags. Visst, på förhand har jag väl tänkt och hoppats. Chansen fanns där ju trots allt, för så imponerande har inte Hammarby varit i år. Fast samtidigt har jag fruktat inför den här matchen. Har inte vågat tänka på det där hemska ordet s-e-g-e-r, av rädsla för att återigen bli besviken.
Eftersom jag tyvärr inte kunde följa matchen på plats idag av olika anledningar fick jag istället följa matchen via bilradion. Mitt första försök att följa matchen avbröts i samma stund som BP gjorde 1-0 mot Kalmar. Min fru sa med bestämd röst att ”Nu byter jag kanal, jag vill inte åka bil med dig när du är på dåligt humör” och ändrade abrupt till P3 istället.
Några mil senare lyckades jag lura mig till att få fortsätta lyssna på Sportradion igen. Bara några minuter senare gör TFF 1-0 genom Rasmus Bengtsson (tack som fan för honom, MFF!). Min sinnesstämning byts nu från förtvivlan till nervös förväntan. Varje måljingel känns som en torped som avlossas mot mig medan jag kryssar mig fram på motorvägen. Med glädje konstaterar jag att ingen av dem härstammar från Vångavallen. Istället är det Gefle som spelar ut Helsingborg och Kalmar som tar ledningen mot BP.
Men så plötsligt börjar matchen lida mot sitt slut. Minnesbilder från HIF-matchen när Andreas Jakobsson gjorde 2-3 med matchens sista spark är plötsligt det enda som ockuperar mina tankar. Jag försöker fokusera på mina medtrafikanter. Skriker något om att gamla kärringar inte borde få framföra motorfordon, hytter med näven åt en filbytare som nästan svänger rakt in i mig. Fast det är bara halvhjärtad roadrage, inte det äkta ursinne som brukar prägla min bilkörning. Jag hör hur Hammarbys Charlie Davies dras ner en meter från straffområdet. Jag tänker på hur uppskriven han var inför sin debut, att han ännu inte gjort några mål i allsvenskan i år. Kommer han att spräcka sin nolla mot TFF?
Jag greppar ratten så hårt att mina knogar vitnar och kör förmodligen lite för fort. Kämpar med att hålla min andning under kontroll. Det skånska landskapet susar förbi utanför, men ändå känns varje sekund så förbannat långsam. Håller hela konceptet med tid och rum på att kollapsa runt omkring mig?
”Blås då, ditt as!”, skriker jag plötsligt åt domare Peter Fröjdfeldt 10 mil bort. Min fru tittar på mig med stora ögon. Hon vet hur jag kan bli när TFF spelar, men upphör aldrig att förvånas över min vältalighet i samband med fotbollsmatcher. Jag försöker tänka positivt, samtidigt som jag förbereder mig på det värsta.
Plötsligt hör jag en visselpipa i bakgrunden och matchen är avblåst på Vångavallen. TFF vann! TFF vann! Jag kan slappna av igen, jag kan tänka rationellt (nåja) igen. Tom Prahl får ta över ett allsvenskt lag nästa säsong, Conny Karlsson visade att han kan vinna på Vångavallen när det verkligen gäller och spelarna i Trelleborgs FF fick äntligen känna hur det känns att ha lite vind i seglen. TFF vann kanske inte allsvenskan idag och laget har fått kämpa för sin allsvenska existens i varje match sen premiären i princip, men de har aldrig gett upp. Det är jag väldigt tacksam för just nu, min fru också förmodligen. Hon slipper ju dras med en surpuppa resten av veckan…
