Premiärer att minnas: 1993, en målorgie
Premiärer är ofta en smula händelsefattiga. Lite stappliga, försiktiga och trevande. De kan vara orimligt kalla och blåsiga. Men de kan också sluta i komplett utklassningseufori. Som, till exempel, när vi sopade banan med Brage 1993.
Inför säsongsstarten ifjol skrev jag ett litet inlägg om 0-0-premiärer*. Jag hoppades på en sån då, eftersom det premiärresultatet under 2000-talet inneburit att vi vid seriens slut stått som segrare. Traditionens – och skrockets – makt är som bekant stor. Men denna slutledning gillades inte av alla. Kommentarsfälten fylldes av irritation. Man tyckte till exempel att det tydde på losermentalitet att dra paralleller på det viset. Och visst, absolut, så är det nog. Jag köper det. Så med konflikträdslans och otillräcklighetskänslans svarta skugga hängande över mig tänkte jag idissla något lite roligare i år: 1993 års premiär mot Brage. Då rasslade det rejält.
En brasklapp ska dock kastas in. Vänligen notera att texten nedan handlar om en svunnen tid. Så du framstegsorienterade yngling som helst blickar framåt och ogärna rotar i det förgångna, sluta läs här. Detta är inte för dig.
1993 var ett nystartens år. Det allsvenska spelformatet ändrades tillbaka till en rak 14-lagsserie, efter att ända sedan 1982 irrat runt i en mardrömslabyrint av slutspel, mästerskapsserier och andra ishockeyinfluerade påfund. Det var också den danske tränarens Viggo Jensens första hela säsong. Han hade avlöst Bob Houghton under sensommaren året innan, och i ärlighetens namn inte lyckats nåt vidare. Efter en hyfsad start tog laget bara en poäng på de fem sista matcherna och slutade på sjätte plats 1992.
Men 1993 skulle det bli andra bullar! Några spännande nyförvärv hade gjorts. Mest spektakulärt av dessa var Jens Fjellström, som vi lyckats locka över från Djurgården. Vidare återfanns Peter ’Hulda’ Hillgren – Olympic-sonen kom närmast från Trelleborg och hade sänkt oss på Stadion året innan genom att rulla in en tveksamt dömd straff – och en ung, oprövad finländare vid namn Mika Nurmela nu i truppen.
---
Djurgården åkte ur allsvenskan 1992, vilket säkert gjorde det lite lättare för Fjellström att flytta söderöver. Stockholmarna hade för övrigt maximalt oflyt det året. Först missade de mästerskapsserien på målskillnad och tvingades spela det som då kallades för kvalsvenskan. Där låg de på rätt sida strecket ända till slutomgångarna. I sista rundan var allt som krävdes en seger mot Häcken. Med tio minuter kvar ledde DIF med 2-0. Det slutade 2-2. Dock fanns ytterligare en livlina: eftersom allsvenskan skulle utökas till 14 lag fick lagen från den nedre halvan i kvalsvenskan kvala mot varsitt division I-lag. Djurgården ställdes mot Degerfors och vann 3-1 hemma. På Stora Valla fick man sen stryk med 0-2 och åkte ur på bortamålsregeln.
När Fjellström anlänt till Malmö gjorde TV-sporten gjorde ett reportage om nykomlingen. En reporter vallade runt honom i staden och tog honom ner till Ribbans Kallbadhus, där han förevisades för de tidiga vårbadargubbarna. Reportern undrade om de visste vem han var. Svaret blev korthugget:
- Nä.
Fjellström stod lutad mot träräcket och flinade medan det förklarades att han var ny mittfältare i Malmö FF.
- Jasååå? Jaha … ja, då får man vell hälsa han välkommen, blev bemötandet från en av farbröderna.
---
Den 12 april tågade så lagen in på Malmö Stadion. Alla tre nyförvärven var startspelare. Fedel stod i mål och hade framför sig en backlinje bestående av Henrik Nilsson, Peter Jönsson, Torbjörn Persson och Stefan Alvén. Fjellström och Nurmela var yttermittfältare och hade innanför sig Patrik Olsson och Anders Andersson. På topp kompletterades Hulda av Fredrik Dahlström.
Matchen började som de flesta premiärer: trevande. Men Malmö tog ett allt fastare grepp om händelserna. Efter knappt tjugo minuter rullade Hillgren fram bollen i djupled till Dahlström, som i karakteristiskt hjulbent stil sprintade fram och satte 1-0.
---
Det blev ett märkligt år för Hulda. Viggo Jensen experimenterade friskt, och använde bland annat honom som libero stora delar av säsongen. Det blev bara två år i MFF. 1995 flyttade Hillgren norrut till HIF. Han blev därmed en av få spelare som representerat både MFF, HIF och TFF. Huruvida detta fullt och fast kan ses som en bedrift kan naturligtvis diskuteras … men det är hursomhelst en historik Hulda delar med Björn Ranelid.
I HIF spelade han en instrumentell roll i den hemska matchen på Olympia 1995. Mest minns man kanske den för Ola Nilssons kapning av Greger Andrijevski, en tackling som resulterade i en otäck korsbandsskada. Även Robert Prytz och Niclas Nyhlén linkade ut skadade från den matchen. Vi ledde med 1-0 en bit in på andra halvlek, men Hulda bankade in kvitteringen och Ulrik Jansson avgjorde för de rödblå.
---
Tillbaks på Stadion den 12 april 1993: Malmö såg stabila ut. Den hårfagre Simon Hunt tycktes trampa vatten på Brages mittfält, och 2-0 kom som ett brev på posten: Peter Jönsson dunkade in bollen efter en fast situation. Då skrev vi minut 35. Det dröjde bara ytterligare fem minuter innan ett inspel nådde Mika Nurmela vid bortre stolpen. 3-0 i paus.
Vi stod där och undrade lite smått hur Kjell Pettersson – Brages tränare – skött dalmasarnas försäsongsträning. Vi fortsatte undra när spelet kom igång igen. Andra halvlek var nämligen inte mer än ett par minuter gammal när Nurmela, mycket snyggt på halvvolley, gjorde sitt andra mål för dagen.
---
Trots raketstarten blev det aldrig nån succé för Nurmela i Malmö FF. I fjärde omgången avgjorde han mot Örebro, men sen blev det aldrig några fler allsvenska mål för finländaren. Mitt mest bestående minne av honom är från samma HIF-match som nämns ovan. Nurmela byttes in när Greger bars av plan. En bit in i andra halvlek kom han sopren mot Sven Andersson och försökte dra honom – men lyckades inte bättre än att San Siro-Sven knep bollen. 2-0 hade onekligen haft en doft av poetisk rättvisa där.
I september 1995 lämnade Nurmela oss för holländska andraligalaget BVO Emmen. Där gick det bättre. Han flyttade 1999 till Heerenveen, där han stannade i fyra säsonger och bland annat fick vara lagkamrat till svenskar som Stefan Selakovic, Abgar Barsom, Petter Hansson, Marcus Allbäck och Erik Edman.
Mika Nurmela har också representerat tyska Kaiserslautern. Han är nu åter i Finland, och spelar faktiskt fortfarande. Idag är han 40 år gammal och representerar AC Oulu, ett lag som hittas i den finska andraligan.
---
Direkt efter 4-0 plockade Viggo av sin finländska juvel och ersatte honom med Niclas Nyhlén. MFF trummade på. Ytterligare två mål trillade in med bara en minuts mellanrum: Salvatore Dahlström gjorde även han sitt andra för dagen och Anders Andersson tryckte halvliggande in 6-0 med ett skott som såg ut att gå in mellan den stackars Bragemålisen Jonas Dofs ben. Då var det 25 minuter kvar. Vi åskådare blev därför inte alltför deppiga när Niclas Nyhlén missade en straff. Men 7-0 skulle komma ändå. Patrick ’Trelleborg’ Andersson, som ersatt Dahlström, satte den sista bollen för dagen med ett par minuter kvar.
7-0. Ett alldeles lagom premiärresultat som gärna får upprepas på måndag.
I övrigt om 1993: Många minns säkert året framförallt för att HIF var tillbaks i finrummet efter 24 år i lägre serier. Den klassiska 3-3-matchen i maj inför nästan 29 000 åskådare är förstås svår att glömma. Vi som hellre gottar oss åt resultat än publikfester tänker ännu varmare tankar om returen på Olympia. Då vann vi med 2-0. Jörgen Ohlsson snedsparkade in det första via stolpen och Jörgen Pettersson satte tvåan med tio minuter kvar, utsökt framspelad av Erkka Petäjä.
Annars var 1993 ett ganska dystert, och lite märkligt, år. Vi lyckades aldrig lämna mittenträsket. Inför sista omgången låg vi på åttonde plats och avslutade hemma mot Västra Frölunda.
I paus låg vi under med 0-4. Vi tog oss samman och plockade mirakulöst upp underläget i andra halvlek, och tryckte under slutminuterna på för det segermål som skulle rendera oss en sjätteplats i sluttabellen. Då kontrade Tomas Rosenqvist in 5-4 för Frölunda. Vi slutade tia, och Viggo Jensen ersattes till 1994 av Rolf Zetterlund.
Brage då? Tja, 0-7 i rumpan var bara början på dalkarlarnas problem. Efter sju omgångar hade laget släppt in 35 bollar – det är fem i snitt per match – och var fast förankrade i botten. Man tog sig samman något allteftersom säsongen led, men hämtade sig aldrig från mardrömsstarten. Brage slutade sist i allsvenskan 1993 och åkte ur.
För att göra en koppling till årets första omgång, har vi faktiskt mött Gefle i en premiär förut. Den var också spektakulär. 1984 vann vi med 7-2 mot dem. Lasse Larsson gjorde tre och Gefles nuvarande tränare Pelle Olsson ett av deras tröstmål. Men dessvärre såg jag inte den matchen. Jag har ingen bra ursäkt till varför.
* Vi vann med 4-2 mot Trelle ifjol, men man tvingas konstatera att parallellen 0-0-premiär=guld dessvärre håller. Kan 2012 bli året då det sätts en stor fet punkt för denna tramsiga, skrockfyllda vanföreställning? Det hoppas jag sannerligen.
Källor: Wikipedia, Jon Nordströms fantastiska MFF-statistik samt egna minnesbilder och -anteckningar. Hittar du några faktafel ovan, beror det sannolikt på den sistnämnda av dessa tre.
