Hockey som botemedel
Gårdagens behållning var 3 poäng och AC/DC, och snart väntar semester med hockey på agendan.
I halvtidspausen mellan Gais och MFF spelade Sportradion AC/DC. Efter detta blev det inte mycket mer rock ’n’ roll. Knappast en seger som utlöste tokjubel. Dixon, Safari och Skoog gjorde säsongens sista allsvenska match. För oss andra återstår ytterligare en. Sedan kan vi ta en välbehövlig semester från alltihop.
För min egen del väntar en tripp till svärföräldrarna uppe i Småland. En veckas break för att andas ut och fylla på batterierna. Svärfar har tydligen fixat två biljetter till matchen mellan HV71 och Mora. Det vankas alltså ishockey och male bonding. Platserna säga vara mycket bra, på kortsidan bakom ena målburen. Vad charmen med detta är vet jag inte ännu. Därifrån ser man väl bara ändalykten på en Michelingubbe som hukar med en stor bakspade i näven och motivlackerad skyddshjälm på huvudet? Kanske är det enda möjligheten att få en skymt av den där lilla pucken när den eventuellt hamnar i mål.
Ännu har jag inte svikit i min övertygelse att ishockey är ett tokskallarnas påhitt. Men nu är det dags att prövas. Denna mediokra säsong har gjort mig så less på fotboll att efter 90 minuter mot Ellos vill jag inte se en fotbollsplan på överskådlig tid. Och vad ligger egentligen längre bort från den gröna mattans schack än rinkens Fia med knuff?
Vintersporter över lag är en pina. Mina spontana associationer går omedelbart till en nedbajsad Gunde Svan, eller Thomas Wassberg med istappar hängande i skägget. Jag ser framför mig lagsporter som ishockey, som kräver tusentals kilo utrustning, skydd och rekvisita. Det vilar något väldigt krystat över detta. Och var finns tjusningen i de tandlösa käftarna, de sneda näsorna och jättestora vadderade kortbyxor? En slags modern freakshow som dessutom ska beskådas bakom plexiglas och till tonerna av tramsiga måltrudelutter.
Men jag har bestämt mig. Jag ska ge det en chans. Jag ska bevittna skådespelet med öppet sinne. Jag ska sitta på Kinnarps Arena och huttra mig igenom tre perioder. Jag ska uppträda storsint och inte göra mig lustig över de påbyltade individerna som hoppar fram och tillbaka över sargen. Jag ska ha tålamod och göra mitt bästa för att leva mig in i det som sker på den där blankspolade rinken. Jag är övertygad om att när jag återvänder till Malmö igen, är det med sug efter fotboll stort som hos en industridammsugare.
