2 dagar kvar: Johan Dahlin om att vara speciell
Ett lag består av 11 spelare, en trupp av ungefär dubbelt så många. Går det att peka ut vem som är viktigast? Himmelrikets redaktion gjorde i alla fall ett försök och kom fram till att Johan Dahlin är vår nyckelspelare. Här berättare han om tavlor, processer och varför Markus Halsti är lagets viktigaste spelare.
Hej Johan, vi anser att du är lagets viktigaste spelare.
– Oj, vad kul. Det var smickrande, vad glad jag blir.
Målvakten har en minst sagt speciell position i ett lag.
– Mm, man är väldigt utsatt.
Ja. Man kan säga så här, att med en bara hyfsad anfallare kan ett lag ändå vinna matcher och ta titlar, medan det blir betydligt svårare med bara en hyfsad målvakt. Har ni speciella psyken tror du?
– Om vi inte har det, så måste vi jobba fram dem i så fall.
Är det en process? Har du själv förändrats på något sätt med åren som gått?
– Absolut. Vissa har sådana psyken redan från början, andra får jobba in det. Jag tror inte… Eller jo, jag har nog alltid haft ett ganska bra psyke när jag tänker efter. Det är nog mer hur man har lärt sig hantera olika saker.
Tänker du på motgångar?
– Ja, precis. Även om jag nog alltid haft psyket, så mognar man ju äldre man blir. Nu går jag vidare på ett helt annat sätt.
Även om alla spelare någon gång råkar ut för motgångar, så är det nog främst målvakternas man minns. Gör du en enda tavla så blir du hängd, om uttrycket tillåts.
– Det är som jag har sagt till dig tidigare, om en anfallare missar en straff i andra minuten och sen är totalt kass resten av matchen, men får in ett mål i slutet så det blir poäng; då är han frälsaren. En målvakt har inte samma utgångsposition i en match. För oss är det hårfint om man ska vara matchhjälte eller syndabock, men det är också tjusningen med det. Jag tror att det är lättare att bli hängd som målvakt än som utespelare.
Tittar vi på förra årets säsong, så jag kan bara minnas att du gjorde ett enda misstag (mot Helsingborg), men det är också vad många kommer ihåg från ditt år.
– Det kan man ta som ett bra exempel på vad jag nyss sa. Där hade jag 89 minuter som var grymt bra. Jag räddade ett friläge efter en kvart, och jag fick många svåra avslut på mig. Sen kommer det där ”sket-målet”. Efter det fortsätter jag att göra 20 minuter till som är jättebra.
Då är vi tillbaka till processen vi var inne på tidigare – hade du fixat en sådan motgång lika lätt om du hade varit 19 år?
– Nej. Inte i det läget som var då med allt runtomkring: Det var derby, vi hade guldhäng. Guldet stod ju fortfarande på spel. Nu var det inte där det rök, men som målvakt blir man ihågkommen för ett sådant misstag. Så många minns nog mitt 2012 för den matchen, och inte alla räddningar jag gjorde.
Jag tror att du har rätt i det. Men paradoxalt nog beror det troligtvis på att du, tillsammans med HIF:s Pär Hansson och kanske någon till, sällan behöver göra så många räddningar under en match. Dels har ni ett bra försvar framför er, och dels löser ni uppgifterna innan de behöver bli farliga och måste räddas. Så med förhållandevis få räddningar under en säsong, blir det heller inte mycket att minnas. Håller du med?
– Det gör jag. Jag har inte många avslut på mig under en match normalt sett. Så min räddningsprocent blir inte jättehög, fast å andra sidan hade jag desto fler hållna nollor. Och det är ett bevis på att det funkar bra, att vi samarbetar tillsammans hela laget. Mycket av det handlar om att kommunicera. Är jag duktig på den biten, behöver man inte göra de där spektakulära räddningarna. Styr man sitt försvar, och har dem på rätt plats, så har man gjort mycket av jobbet redan.
Om vi fortsätter prata om hur speciella ni målvakter är. Du sa i en intervju vi gjorde häromåret att du verkligen gillar att stå med ryggen mot bortalagets supportrar. Det är ju inte en plats som jag tror att många skulle tycka vore jättetrevlig.
– (Skratt) Inte?
Nej. Det är väl inga snälla ord du får höra om dig själv och laget där?
– Nä, det stämmer nog. Men jag tycker inte att det är så fruktansvärt hatiskt. Okey för att vissa ord inte är så… Men det hör ju till, de hejar på sitt lag. Vi gör det alla på olika sätt. Jag har hellre det så, med sjukt bra stämning, än att inte höra något alls. Det blir en bra atmosfär, jag gillar när det är mycket ståhej. Det finns till exempel inget bättre än att spela hemma på Stadion eftersom vi alltid har mycket publik. Som det oftast blir att jag står vid vår klack de första 45 minuterna, det är… makalöst. Det är nästan som att man står bland dem. I andra halvlek så är det ofta väldigt tyst. När vi möter lag med få anhängare på plats, tänker man: ”Shit, vilken skillnad”.
Och inte sällan står du dessutom rätt inaktiv?
– Det är då det är bra med en högljudd bortaklack, de som är på G hela tiden. Jag gillar det mycket. Förr hade jag svårare för det, jag blev lite nervös och spände mig. Nu är det snarare tvärtom. De eggar mig och jag tror att jag eggar tillbaka när jag räddar. Jag behöver inte yttra mig på annat vis än just det, att rädda bollar.
Det finns en respekt mellan dig och bortalagets supportrar?
– Exakt, fast kanske inte på det sättet vi vanligtvis menar med ordet. Som när vi mötte AIK borta i sista matchen, det var grymt. Med våra supportrar och deras supportrar i varsin halvlek. Det var en sådan fantastisk stämning och det var bengaler och det var högljutt; det blir inte bättre. Bara inte folk slåss så…
Har du gjort din perfekta match än?
– Perfekta match? Du menar om jag tänkt att bättre än så här blir det inte? Nej, det kan jag inte påstå.
Har du varit nära någon gång?
– Det finns inget som heter perfekt för mig när det gäller fotboll. Det finns alltid något att slipa på, något att göra bättre. Efteråt tänker jag alltid att något hade kunnat gjorts ännu bättre. Där finns en hel del matcher som jag är mycket nöjd med, men ingen som har varit perfekt. Nej, verkligen inte.
Vilka matcher tänker du på som du har varit nöjd med?
– Så här på rak arm tänker jag på Elfsborg hemma, guldåret. Jag har egentligen väldigt lite att göra hela matchen, sen helt plötsligt kommer det en nick som jag räddar. Danne (Andersson) gör 1-0 och vi vinner matchen. Det är sådana viktiga grejer under en match snarare än bra matcher. Jag tycker att jag har förhållandevis… vad ska jag säga så det inte blir fel? Jag har haft det komfortabelt i Malmö, eftersom jag har så bra spelare runtomkring mig. Jag har fått ett behagligare arbete.
Ha ha, du har det lugnt på jobbet?
– Jo, det låter lite konstigt när man säger det så. Men jag har blivit bättre också, jag kommunicerar mer nu och vi i laget vågar spela vårt eget spel. Vi har ändå varit tillsammans några år nu. Och då blir det rätt ofta att jag inte har så mycket att göra.
Det är väl en styrka att ha lite att göra, men ändå upprätthålla fokus på vad som händer. För helt plötsligt dyker det alltid upp en farlig chans, inte sant?
– Ta Åtvidaberg hemma förra året. Jag rörde inte bollen i den matchen. Jo, när jag hämtade den från nätmaskorna. I minut 90. Det är liksom ”tjena, hallå.”
Du behövde inte duscha efteråt?
– Knappt. Efter några dagar, när man tänker efter, kommer funderingarna på vad jag egentligen gjorde under matchen. Då ser man att jag kommunicerade mycket. Ta Pontus (Jansson), som är hur lätt som helst att spela med. Vi har ett bra sätt att prata med varandra, jag känner att jag vet hur han gör, att man kan säga saker till varandra. Förstår du vad jag menar?
Ja.
– Det var likadant med Danne när han spelade, och nu börjar det bli detsamma med Filip (Helander) trots att vi spelat kort tid ihop. Det blir behagligare att arbeta tillsammans då. Känner man varandra blir jobbet enklare, så är det förstås.
– Jag kanske styr Pontus åt ett håll, och han vet att han ska styra en forward åt ett visst håll. Han vet att Johan gör si eller så om han i sin tur gör på ett speciellt sätt. Ibland när det kommer djupledsbollar, behöver jag inte ens skrika utan Pontus vet att jag tar den. Inte heller behöver jag alltid skrika ”spela hem” eller ”spela bort”, för han har lärt sig när han ska spela hem och inte göra det. Det blir en ordlös kommunikation kan man säga. Så kommunicera är oerhört viktigt, och där lär jag mig jävligt mycket av Jonnie (Fedel) fortfarande. Han är grym på det.
****
Johan Dahlin om frågorna som redaktionen hade att ta ställning till:
1. Vad krävs för att det ska bli guld?
– Oj, vilken svår fråga. Jag är så jäkla rädd för att prata om sånt, så jag passar på den. Jag är skrockfull när det gäller att prata framtid och guld till oss.
2. Vem står för årets genombrott?
– Simon Kroon.
3. Vem blir årets buse?
– Erik Friberg.
4. Vilket allsvenskt lag kommer att bli årets flopp?
– Jag tror jag passar på den av samma anledning som på fråga ett. Jag vågar inte sia om sådant.
5. Vem gör flest mål i år?
– Magnus Eriksson.
6. Vem är lagets viktigaste spelare?
– Jag har två personer som jag vill nämna. Pontus är den ena. Den andra är Markus Halsti. Markus är en så förträfflig, fantastisk, underbar människa. Jag älskar verkligen att vara i hans närhet. Jag har varit här i fyra år nu, och jag har aldrig hört honom klaga. Han åker in och ut ur laget, han är på alla träningar, han gör alltid sitt bästa och är professionell; han är en sjukt bra förebild för oss alla. Och sådant är viktigt för mig att ha runtomkring. Han är en människa som gör andra människor bättre, genom att vara så snäll och omtänksam. Så för mig är han nog lagets viktigaste spelare.
7. Så vackert sagt, Johan. Du gör mig nästan rörd. Sista frågan: På vilken plats hamnar MFF i årets allsvenska?
– I och med att jag inte tippar placeringar, så säger jag att vi kommer 1-3. Då har jag inte sagt guld, och inte heller sagt att vi kommer trea.