Fredagsfunderingen: Varför vinner inte brassar SM-guld?
Över en öl i pausen i matchen mot Gais kom vi att snacka om brassar. Och då slog det mig att trots mängden av importer – och den odiskutabla kvaliteten de ofta besitter – så hittar man dem ytterst sällan i mästarlaget. Afonso är den enda på 10 år.
Under åren har vi stiftat bekantskap med spelare som Santos, Dédé, Paulinho, Ailton, Fabio, Ceasar, Ari, Figureido, Junior och i år den sent vaknande Quirino. Och så Afonso Alves naturligtvis. Till dessa mer namnkunniga kan vi lägga en hoper mindre framstående spelare som Dudu, Gabriel, Walter Thomas Jr, Gelson mfl.
Men än så länge är det bara Afonso som tagit SM-guld.
Är det inte lite märkligt? Jag började därför titta igenom laguppställningarna för SM-vinnarna sedan 1998 för att leta importer överhuvudtaget. Och det visade sig en kontinent som Afrika, där vi hämtat så många spelare under den här perioden, också lös med sin frånvaro.
De enda afrikanerna på listan över SM-vinnare är Makondele, Bapupa, Elanga och till viss mån Nomwete (kom sent på lån, spelade bara 5 matcher 2005, och åkte sedan hem igen). Tittar vi på de här killarna så är det bara Makondele och Elanga som spelade kontinuerligt i sina guldlag. Att Makondele senare hamnade i Gefle tyder på att han inte sågs som oumbärlig, vare sig av Dif eller andra SM-guld kandidater. Elanga var dock odiskutabelt en viktig kugge i MFF 2004. Precis som Afonso.
Andra importer från Afrika och Sydamerika av riktigt hög klass som står utan SM-tecken är spelare som Ijeh, Shelton, Williams, Dixon, Dulee, Obolo, Valdemarin, Eguren, Maruti, Oyoga, Karekezi, Mariga och många många fler.
Duktiga spelare i såväl mindre som större klubbar.
En del förklaras såklart med att spelarna stannade för kort tid i Sverige för att kunna ta ett SM-guld. Fast varför stannade de inte längre? Och hur gick det för klubbarna när de lämnade? Och hur gick det sen?
Så vitt jag har kunnat kolla fakta har inga av de uppräknade spelarna (utöver nämnda undantag) tagit en titel. Vare sig i Sverige eller efteråt. Och då har en del av dem faktiskt landat i riktigt bra lag. Ijeh i Viking Stavanger, Ailton i FCK och Elanga i Bröndby för att nämna några.
Jag kanske är helt ute och cyklar, men visst är det märkligt att av alla importer från Sydamerika och Afrika under de 10 senaste åren, så är knappast någon som hamnat i klubbar som tagit SM-guld? Och bara tre av dem kan sägas ha bidragit till titeln.
Och ingen under sin första säsong i Sverige. (Makondeles guld kom andra året. Afonsos det tredje och Elanga behövde 5 säsonger i Sverige innan guldet kom.)
Som jämförelse kan man se att spelare från Island, Finland och Norge under samma period varit representerade i 5 av guldlagen. Och hela 9 spelare från dessa tre länder har SM-meriter. Från Mike Kjölö i AIK 1998 till dubbla SM-vinnaren Kuivasto i Dif 2003 och 2005.
Ett mer än tre gånger så bra utfall med andra ord. Och det skulle förvåna mig stort om vi plockat tre gånger så många spelare från dessa länder jämfört med antal importer från Sydamerika och Afrika. Eller att dessa spelare i snitt skulle vara tre gånger så bra. Det sista är ju garanterat fel. Individuellt står de sig slätt mot spelare som Afonso, Ijeh, Ailton, Ari och Cesar.
Ett annat intressant fenomen är att de andra SM-gulden - HBK 2000, Hammarby 2001, DIF 2002 (inkl sparsamt matchade Bapupa och Makondele) och Elfsborg 2006 – har gått till lag med enbart svenskar i startelvan.
Varför är det så här?
Uppenbarligen är det svårare att ta plats i ett Allsvenskt topplag för folk från andra kulturer än vad det är för. Norrmän, Finnar och Islänningar. Det kan såklart ha med väder och spelplaner att göra. Det är sällan de dokumenterat bollskickliga importerna glänser under Allsvenskans inledning och avslutning. Viktiga poäng tappas för att nyckelspelare har svårt att prestera sitt max under de ovana förhållandena.
Men man kan inte komma ifrån tanken att det är svårare att passa in i maskineriet ju större skillnad det är i kultur och språk.
Man kan också undra om det inte också är svårare för omgivningen att anpassa sig till spelaren? Med det menar jag att medspelarna måste såklart anpassa sin stil på och utanför planen, för att integrationen ska bli lyckad. Man kan inte bara förvänta sig att spelaren utifrån ska förändras. Och där tror jag vi i Sverige är ganska dåliga.
Afonso är ett utmärkt exempel. Han var stjärna i Sverige. Lyckades ta SM-guld. Men det var på håret. Sen gick han till världens mest integrerade land (kanske en lätt överdrift, men ni fattar) och vips tävlade han om guldskon och spelar numera också i världens bästa landslag. I Sverige funderade man på hur man bäst kunde anpassa honom till laget. I Holland gjorde man tvärtom och anpassade laget efter honom.
Ett annat problem kan vara att laget bländas av stjärnstatusen. Inte sällan får importerna mycket ljus på sig när de kommer. De har artistnamn, magiska fötter och får direkt höga förväntningar på sig. Ute på planen kanske det sen lätt blir att alla går och väntar på att undret ska ske. Istället för att som vanligt köra på, lämnar man omedvetet plats för den nya stjärnan, som därmed också blir lite ensam?
Om vi återigen ser på Afonso kanske det är förklaringen till att det ändå var just han som lyckades? Han var naturligtvis ett stjärnförvärv. Men inte ensam. Det var Patrik Andersson som lockade över 1000 personer till en inomhus-träning Och Grahn som stod för de provocerande rubrikerna. För att inte tala om fokuset på målbombaren från Halmstad, Igor Sypniewski. Afonso kom dessutom till ett lag med Allsvenska skyttekungen Niclas Skoog och backresen Daniel Majstorovic.
Importerna från våra grannländer har sällan samma status eller förväntan på sig. De ska snarare komplettera truppen. Skapa stabilitet i en lagdel. En sak man dock kan fundera vidare på är varför danskarna saknas i statistiken? Är det också kulturskillnader? Eller beror det på deras höst/vår-säsong?
I år står slutstriden främst mellan Dif och IFK. Med Kalmar som outsider. Kalmar har utan tvekan lyft sig sedan man började importera brassar, men titeln återstår. Märkligt nog är man närmare i år än någonsin. Trots att man nu bara matchar en brasse i startelvan.Eller, med tanke på ovanstående statistik, är det tack vare?
Skulle Dif vinna får vi plötsligt två nya brassar med SM-tecken. Thiago Quirino och Enrico Nazaré. Samtidigt som Norden spär på med Ottosen, Kuivasto och Riihilahti.
Men i vinnarhålet ligger IFK. Med en naturaliserad Vasquez som mest exotiska inslag. Och med islänningarna Hjalmar Jonsson och Ragnar Sigurdsen i släptåg.
Ska vi gissa på att alla spelaragenter med Afrika och Sydamerika som specialitet håller på DIF?
* * *
OBS! Jag utger mig inte för att leverera en sanning. Den som har bättre koll på statistiken kan säkert hitta fel och undantag. Men inför Silly Season är frågan värd att fundera på.
