Det behövs någon till taktpinnen
Matchen mot Elfsborg i årets sista allsvenska omgång är en passande resumé av den gångna säsongen. Det mesta var sig likt. Vi kan lämna matchen och säsongen bakom oss med glädjeämnen, irritationsmoment och frågetecken.
Låt oss börja med det roliga.
Målet MFF gör är högsta kvalitet. Det börjar med ett inkast på egen planhalva där Ulrich får tillbaka bollen efter att ha kastat den snett framåt till Babis. En snabb passning av Ulrich i sidled till Yksel som vänder inåt plan, tar några steg och hittar Jocke löpande på den andra kanten. Jocke tar bollen med sig svagt snett inåt banan medan Ola drar isär backlinjen och skapar ytan åt sig själv att slå inlägget när bollen levereras på foten av Jocke. Inne i straffområdet har övriga offensiva spelare gjort rätt i sin fördelning. Junior löper mot första stolpen, Jonatan något bortom bortre stolpen och Babis mittemellan dem några meter bakom för att skapa djup i straffområdet. När Olas inlägg når Jonatan har han två alternativ och väljer att nicka parallellt med mållinjen till Junior som trycker in bollen. Värt att notera är att se Babis irriterade gest över att inte få bollen i helt fritt läge av Jonatan, för att sekunden därefter se en jublande Babis när Junior gjort sitt nionde mål för säsongen.
MFF är återigen under första halvlek otroligt löpvilliga, skapar ytor och kommer till avslut. Den officiella statistiken ger MFF sju avslut under första halvlek, tyvärr bara ett på och i mål. Löpningarna av de offensiva spelare är ett måste då majoriteten av uppspelen kommer från backlinjen alternativt defensiva mittfältare och är ett mycket användbart medel när motståndarnas backlinje ligger högt upp. Men det är roligt att se att spelarna fortfarande vill och orkar ta alla dessa löpningar trots att matchen bara gäller plats sex, sju, åtta, nio eller till och med plats tio i serien.
Irritationsmomentet är att löpvilligheten avtar under andra halvlek. Och det är inget anmärkningsvärt. Dels är ingen spelare i dagens Malmö FF är tränad att göra ideliga djupledslöpningar på femtiotalet meter per löpning under 90 minuter. Dels lär sig motståndarna att bemöta djupledslöpningarna. Lättaste sättet att försvara sig mot MFF är att låta backlinjen sjuka ner några meter och det medför att det inte finns någon yta bakom ytterbackarna för MFF att slå djupledsbollen på.
MFF behöver variera spelet mycket mer. Det behövs någon som tar tag i taktpinnen. Någon som styr tempot i anfallen. Någon som leder och fördelar arbetet på plan. Någon som varierar passningarna mellan korta och långa bollar. Som fördelar bollen från ena kanten till den andra. Som avväger mellan höjdbollar in i straffområdet och instick på fötterna till anfallarna. Jag ber er minnas de stunderna vi fick uppleva tillsammans med Jari Litmanen och ni förstår vad jag är ute efter. Thomas Olsson spelade 17 av de sista 18 matcherna guldåret 2004 i den rollen. Jag berömde Niklas Skoog efter GAIS-matchen för sin prestation som spelfördelare. Ola Toivonen är en duktig spelare som kommer att bli fantastiskt bra, men är inte den spelartypen. Ola är i mångt och mycket en djupledslöpande mittfältare, mer än en spelfördelare. När det gäller spelartypen jag söker är det närmaste jag kommer i denna stad Erol Bekir i Bunkeflo.
Avslutningsvis behöver jag älta lite om Sören Åkebys sista laguttagning i Malmö FF. I Gabriel har Åkeby värvat en mittback som majoriteten av säsongen vikarierat som vänsterback, gjort något enstaka inhopp som mittback och vid behov fått ersätta Daniel som defensiv mittfältare. Med en mittback och två alternativa vänsterbackar borta väljer Åkeby att flytta ner två mittfältare i backlinjen och behålla sin mittbacksvärning Gabriel som mittfältare.
Det är stor skillnad i försvarsarbetet att spela defensiv mittfältare och ytterback och det skall erkännas att Gabriel är okej, men långt ifrån briljant, på båda platserna. Som ytterback behöver du hålla linjen i försvaret, ligga på rätt sida av din motståndare (mellan honom och eget mål) samt vara på hugget i löpningarna. Som mittfältare kan och ska du tjuva lite i försvarsarbetet. Det värsta som kan hända är att du drar på dig en frispark för att du inte riktigt är på rätt plats.
Och detta är just vad som händer Jocke en kvart i in i andra halvlek. Jocke ligger några meter framför Anders i backlinjen. Daniel Alexandersson upptäcker detta, lägger sig i höjd med Anders och har någon meter tillgodo i löpningen gentemot Jocke när djupledsbollen kommer. Alexandersson är smart. Vet att han har en back som inte är back mot sig, skär in framför och reflexmässigt rycker Jocke svagt i den arm som Alexandersson slänger ut framför Jocke. Mer behövs inte för att Alexandersson skall falla, domaren visa upp det röda kortet och MFF få spela resten av matchen med tio man. Att Mathias Svensson trycker in frisparken i krysset gör inte saken bättre.
Jag vill gärna förstå hur Åkeby resonerade när han valde bort Gabriel som ytterback och satte Jocke som vänsterback för första gången i allsvenskan. Men det kan jag fundera vidare på. Jag har ju hela vintern på mig.
