Tunga, gråa moln i Varberg
Under Sören Åkebys ledning förvandlades Malmö FF till en gammal man. Men nu är det dags att lämna Åkeby bakom sig och gå vidare. Men först av allt en välbehövlig paus – helst i gråväder.
Här i en stad nära havet har idag molnen ramlat ner från himlen och lagt sig till rätta med en uppgiven suck. Hos grannen, som jag inte vet vad han heter, hänger i flaggstången den största IFK Göteborgsflagga som jag har sett utanför ett tifo. Den totala vindstillheten gör att den ser ut att slicka stången den hänger på, men i morgon ska det tydligen blåsa lite mer och då lär jag se den i all sin blåvithet - så fort jag tittar ut genom köksfönstret. Den tanken gör mig inte det minsta munter. Fast idag ser den ledsen ut, regnvåt och utan kraft som den är. Det däremot gör mig rätt munter.
Vid den här tiden brukar jag vanligtvis dra in andan och hålla den fram till året byter siffra. November och december får vara fria från fotboll - Malmö FF har semester och eftersom det inte finns några andra lag i världen så är det inte mycket lönt att göra annat än att hålla andan. I år började jag dock hålla andan från slutet av augusti då Malmö FF åkte till Råsunda och visade alla att man inte heller i år ville vinna guld. Resten av säsongen följde jag, men nerven och oron och glädjen och allt det som gör att det är roligt att vara supporter fanns där inte. Nästan hela säsongen. Tills Roland Nilsson klev in på scenen.
Jag minns när nyheten nådde mig, att Tom Prahl var klar som tränare för MFF. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde eller vad jag åt (lex Kennedy), men jag minns tillförsikten och glädjen. Något nytt var på gång. De ödsliga åren var förbi. Nu skulle det bli resultat, och han levererade. Han gjorde om, gjorde rätt. Han gav oss medaljer och till slut guldet.
Sören Åkeby må se ut som en mysig liten farbror jag gärna hade sett läsa godnattsagor för mina barn, om jag hade haft några, men som tränare kommer han att bli en parentes i Malmös historia. Han travesterade sin föregångare och gjorde om, gjorde fel. Malmö FF, under hans ledning, tappade energin och kraften, och blev en gammal man (Timo Räisänen skrev en textrad i låten Sixteen som borde handla om detta: I´m not what I used to be, a Duracell kanin – that´s energy i Swedish).
Nu blir det fem väldigt långa månader tills nästa års allsvenska börjar. Jag drömmer inte om guld eller ens medaljer, men jag är nyfiken på vad Roland Nilsson kan göra med materialet Malmö FF. Jag känner den där Prahlska tillförsikten, att något nytt och spännande kan komma ur det här. Roland Nilsson verkar vara en klok man. Jag tror inte att han kommer att säga att vi supportrar ska få vad vi förtjänar. Jag tror inte det faktiskt. Jag tror, som sagt, att han är en klok man, som med bägge fötterna i jorden vill låta resultaten tala i stället. Jag tänker att den som vet vad han talar om inte behöver tala om det.
Men tills vidare får jag tåla mig. Nu när mörkret har fallit kan jag bara knappt skönja grannens IFK-flagga. Snart ser jag den inte alls längre. Så vill jag ha det. Har jag tur väljer de tunga grå molnen även i morgonen att parkera sig lågt över min stad.
