Gästkrönika: Det gåtfulla Ljungskile
Degerforsaren Joel har bott och studerat i Ljungskile. Här delar han med sig sina intressanta tankar om orten, fotbollslaget och varför han har LSK som sitt andralag.
Efter en bilresa på drygt 50 mil var vi framme. Det första min bror sade när vi steg ut på Vällebergsvägen i Ljungskile var:
- Hur fan kan ett lag härifrån ha spelat i allsvenskan?
Det var augusti 2002 och jag skulle för första gången flytta hemifrån. Min första variant av eget boende skulle bli internatet på Ljungskile folkhögskola. Jag hade sökt ett flertal journalistutbildningar runt om i landet och till slut blivit antagen i Ljungskile.
Fotbollen, den sensationella allsvenska sejouren och jämförelserna med Åshöjden var så gott som det enda som gjorde att jag kände till att orten faktiskt fanns.
2002 verkade Ljungskile SK däremot vara väldigt långt från den period i riksmedias blickfång som de hade varit i fem-sex år tidigare. Laget förde en anonym tillvaro i mitten av division två Västra Götaland och slutade den hösten på en medioker sjätteplats långt efter överlägsna seriesegrarna FC Trollhättan. De ”riktiga” Ljungskilebor som man pratade fotboll med verkade också mest drömskt se tillbaka på den tiden när de faktiskt låg i allsvenskan och lag som IFK Göteborg och AIK hade kommit till Skarsjövallen…
Garanterat hörde jag aldrig någon säga att det kan eller kommer att hända igen.
I samband med att vi fick lära oss under utbildningen att försöka hitta saker att rapportera om med anknytning till orten Ljungskile, kunde jag och ett antal av mina fotbollsintresserade klasskamrater börja visa intresse för Ljungskile SK.
Under säsongen 2003 var vi på Skarsjövallen och såg flera matcher. Ljungskile SK fick en bra start på säsongen och det var tydligt att de skulle bli ett topplag och satsa på serieseger och uppflyttning till superettan. Vi ”nya Ljungskilebor” var överens om att det vore snudd på bragdartat om LSK på nytt kunde bli bland de 30 bästa fotbollsklubbarna i Sverige. För något ännu större kunde väl inte vara rimligt?
Men en sak kände jag var förbluffande med Ljungskile SK. Hur kunde klubben ha råd att göra den satsning de gjorde? På hemmamatcherna brukade det bara komma ett par hundra åskådare oavsett var i serien laget låg eller hur de spelade. Den omtalade ”baddräktskungen” Panos hade dragit sig tillbaka som sponsor något år tidigare och det fanns ingen liknande stark kraft som nu backade upp klubben ekonomiskt. Det fanns en stomme med lokala förmågor i LSK, men lagets nyckelspelare var brittiska importer med meriter från klubbar som Manchester United (David Wilson), Millwall (Kenny Pavey) och Crystal Palace (Will Antwi) samt den serbiska toppklubben Röda Stjärnan (Darko Matijevic). Även om jag förstod att de spelarna inte hade platsat i de klubbarna borde de väl fortfarande ha någorlunda väl betalt för att spela fotboll? Kunde de verkligen få det i en liten klubb i ett litet samhälle i Sveriges bara tredje högsta serie? Den ekonomiska ekvationen kändes omöjlig.
2003 missade Ljungskile seriesegern på sämre målskillnad än Gais, som sedermera kvalade sig upp till superettan.
2004 blev Ljungskile också ett topplag. Men i maj det året var min tid i det bohusländska samhället över. Sedan dess har jag inte varit på Skarsjövallen. LSK:s resultat har nästan uteslutande följts via text-tv.
2004 var dock en bra fotbollssäsong. Mitt favortilag Degerfors lyckades efter många år i tvåan äntligen kravla sig upp i superettan och samma helg grejade även Ljungskile avancemanget! I en diskussion innan säsongen 2005 började om vad jag trodde om superettan sade jag bland annat:
- Jag tror nog Ljungskile kommer klara sig bättre än Degerfors.
Utan att låta som någon skrytig kvällstidningskrönikör som gärna framhäver minsta lilla tips som slår in, får jag säga att detta ändå stämt väldigt väl under de tre säsonger vi har att jämföra.
Jag trodde aldrig Ljungskile skulle nå allsvenskan igen och en bra bit in på denna säsong var det ju heller inte mycket som tydde på det. Men sedan de seglade upp i toppen har jag hoppats att de ska vinna varje match, förutom mötet med Degerfors.
Efter att de säkrade avancemanget mot Landskrona hörde jag av mig till en av mina gamla klasskamrater om att vi måste åka till Skarsjövallen nästa säsong. Han svarade att det absolut bör göras.
Jag har inte haft något favoritlag i allsvenskan sedan 1997, men nästa år är det nog så att det finns ett! Men Ljungskile blir aldrig i närheten av lika viktiga som Degerfors.
