Pinan är över
Vår man i Motala suckar och summerar.
Söndag eftermiddag, det är den sista helgen i oktober. Regn i luften, löv på marken och himlen är grå. Guldstrid, dramatik och fullsatta läktare. Det är som det ska vara, en säsongsavslutning värd namnet.
På sportbaren i Motala visas de två mest intressanta och hetaste matcherna parallellt. Inte på en enda av tv-skärmarna syns Malmö FF till. Mitt lag springer runt, runt, runt i ingenmansland, 40 mil söderut, medan goa göteborgare och stolta stockholmare gör upp om ädla metaller. Det är supporterns egen variant av harakiri jag ägnar mig åt denna höstdag. Istället för att erkänna hur gärna jag vill vara en del av spänningen kring ett finalavgörande skyller jag min närvaro på söndagens erbjudande där all mat på menyn serveras för halva priset. Det finns inte så mycket vinnarskalle bakom den förklaringen heller.
Det började ju så bra. På ett fjällhotell i Jämtland satt jag jämte en barnfamilj från Borås, drack afterski-öl och följde den piggaste och kaxigaste allsvenska premiärmatch från Malmös sida på många år. Alla var nöjda, alla var glada. Åh, vad härligt att säsongen var igång. GAIS plockade vi av bara farten, vi tog en traditionell förlust mot Trelleborg för att sedan fullständigt köra över AIK. April var en fin månad, det var den.
Men att vara som bäst i de inledande omgångarna… tja, det är lika glädjande som att äta upp biogodiset under förtexterna eller vara bakis en fredagsmorgon. Någonstans kändes det som en bra idé, men på sikt… nja.
JAAAA! Jubel från bardelen av restaurangen, IFK Göteborg har tagit ledningen. Tomas Olsson är förstås målskytt.
Första derbyt mot Helsingborg gav lite hopp. Toivonen klev fram som Olympias olycka, blåste luft i blå lungor och skänkte självförtroende inför framtiden. Men i följande match visade en målvakt i Örebro med oönskad tydlighet hur svagt medvinden skulle blåsa i år.
PLING! MFF-Elfsborg 1-0. Junior gör mål i elfte minuten.
Jag knyter näven och, jodå, ler. Det kommer nya matcher, nya säsonger och så länge Malmö gör mål finns det anledning att blicka framåt.
PLING! MFF-Elfsborg 1-1. Anders Svensson kvitterar i tolfte minuten.
Ja, vad trodde man egentligen? Att de blott fyra segrarna på hemmaplan egentligen är representativa, och missförstådda av statistiken? Eller att spelarna plötsligt kommit på tricket hur man förvaltar ett ledningsmål? Ibland är fotbollen hänsynslös, direkt och ärlig. Jag tittar ut genom fönstret. Det är fortfarande grått, fortfarande kallt och fortfarande räligt…
– Men hur fan kan du blåsa nu, din jävla fitthuvud!
En man vid bordet intill håller uppenbarligen på Djurgården och hans förväntan inför matchen övergår alltmer till svårtyglad frustration. Några tankar går igenom mitt huvud. För det första, det måste heta ditt jävla fitthuvud. För det andra… fitthuvud? Kukhuvud skulle jag möjligen förstå, men fitthuvud? Nej, det finns det inget som heter. För det tredje, frisparken var verkligen solklar.
Även om jag inte känner några sympatier för den okände mannens vokabulär, så avundas jag ändå hans vånda och kval. Hans lag är med i matchen. Trots att Blåvitt leder, trots att de nedflyttningsklara Brommapojkarna ser ut att vara en övermäktig motståndare så har han något att hoppas på. Halmstrået finns där, om än tunt och vajande i vinden. Inte som hos Malmö FF, där bara dagens slutsignal är värd att glädjas åt.
Ja, herregud, vilken säsong det varit. Några fick chansen och tog den. Behrang gjorde det, Anders Andersson likaså. Andra fick chansen, och visade vad de gick för om man ska uttrycka det snällt. Några vet man precis var man har, som Skoog och Ulrich. Litmanen motsvarade också mina förväntningar inför säsongen, tyvärr.
Åkeby, tack och hej. Det gick inte i år heller. Beklagligt, tycker väl alla. Varför det inte blev bättre än så här kan nog bara insatta spelare och ledare svara på. De fans som skrek nidramsor om Sörens geografiska ursprung och tidigare yrke kan det inte. Någonstans gläder det mig att Borg och Madsen inte gav vika för pöbeln, och lät Sören avsluta sitt uppdrag.
JAAA! Nytt jubel, Wernbloom gör 2-0 till Göteborg. Det var det, tänker jag.
I pausen försöker jag stöta bort tankarna på de kommande artiklarna och rubrikerna om guldpytt och hur suveränt och gött allting är i Götlaborg. Det går sådär. Funderar lite på om det betyder någonting att det enda lag, förutom Brommapojkarna, som MFF tagit sex poäng mot i år är det lag Roland Nilsson tränat. Jag kommer inte fram till någon slutsats, kanske lika bra det.
Andra halvlek drar igång. Det är inget snack. Göteborg har full kontroll, Djurgården kommer ingenstans. Serien är avgjord.
PLING! MFF-Elfsborg 1-2.
Det finns inte mer att säga, inte mer att göra. Bara glädjas åt att det är över snart. När BP slår in spiken i Djurgårdskistan reser sig den frustrerade mannen upp, tar sin halsduk och går. Vi byter en blick och axelryckning innan han når dörren. Kanske tror han att vi håller på samma lag. Det kan jag unna honom.
Några minuter senare lämnar jag också puben. Regnet duggar, och blåsten pinar. Det är nästan mörkt och säsongen 2007 är slut. Om ett halvår drar det igång igen, jag längtar redan.
Grattis IFK Göteborg, ni vann.
