Krönika: Guldet kom hem
Söndagen den 28 oktober 2007 är ett datum som kommer att finnas i alla blåvitas huvud ett bra tag. Detta var dagen då guldet återvände efter 11 år på flykt. Många har klagat på supportrarna i Göteborg och sagt att Stockholm är Sveriges fotbollshuvudstad men efter scenerna den 28 och den 29 oktober så vet vi alla att det är Göteborg som nu är Sveriges fotbollshuvudstad.
Ni vet säkert alla att IFK Göteborg dominerade svensk fotboll under 80- och första hälften av 90-talet,men sedan hände något. Sven-Göran Eriksson byggde upp ett storlag från grunden och det var inte med några stjärnvärvningar som detta gjordes utan det var ett framtidsprojekt. Han satsade på spelarna med anknytning till Göteborg och blandade dessa med unga hungriga spelare. Det som gjorde ”Svennis” lagbygge så enormt framgångsrikt var att under denna tid så kunde en svensk klubb behålla sina talanger. Men som sagt 1996 tog IFK Göteborg hem sm-guldet men därefter hamnade svensk fotbolls mest anrika förening i en dvala som varade i 11 år. Klubben började köpa in etablerade spelare efter spelare och blev mer som storklubbarna ute i Europa. Sakta men säkert så gled IFK Göteborg ifrån det som alltid kännetecknat klubben.
Inför säsongen 2005 tog Arne Erlandsen över IFK Göteborg. Erlandsen tog IFK Göteborg till en andraplats i ligan under sitt första år och satsningen på de unga spelarna föll väl ut. Men under sin andra säsong som tränare för laget så började det dyka upp fler och fler problem mellan Arne och styrelsen. Han krävde bland annat in en ersättare när George Mourad blev skadad. Året därpå var Blåvitt med i toppstriden i Allsvenskan och det var därför en rejäl chock när Arne Erlandsen fick avgå med omedelbar verkan mitt under avslutningen av säsongen. Laget rasade genom tabellen och vid säsongens slut så återfanns laget i mitten av Allsvenskan. Efter säsongen fick både Kjell Pettersson och Stefan Landberg sparken från Blåvitt efter många år i klubben. Samtidigt utsågs den blåvite legendaren Håkan Mild till sportchef. Det var här resan mot SM-guldet inleddes. Det var här vändpunkten kom för IFK Göteborg.
Håkan Mild utsåg en tränartrio bestående av Stefan Rehn, Jonas Olsson och Teddy Olausson till nya tränare för IFK Göteborg. Fokus låg nu på att hitta tillbaka till det som kännetecknar IFK Göteborg. Ungdomssatsningen hade högsta prioritet och att hitta tillbaka till ”Kamratgårdskänslan” som fanns under främst under -80 talet var en viktig del i lagbygget. Inga stora namnkunniga värvningar gjordes och laget tippades av ”experterna” att komma sjua i Allsvenskan. Men oj vad fel de så kallade experterna hade. Efter en hård försäsong (hårdare än under Arnes tid i klubben) och ett par försäsongsmatcher var det inte några lysande resultat som visades upp. IFK inledde även den Allsvenska säsongen knackigt och låg efter fyra omgångar i det nedre skiktet av tabellen.
Men laget började så småningom bli mer och mer samspelta och det var framförallt en spelare som utmärkte sig. En skyttekung av högsta klass hade visat att han nu var mogen att skjuta klubben till oanade höjder, självklart är det Marcus Berg jag tänker på. Att ”Kamratgårdskänslan” var tillbaka efter många år var det ingen som tvivlade på. Hemmamatchen mot Malmö FF blev lagets sista förlust i Allsvenskan. Trots att Marcus lämnade laget för Groningen så fortsatte laget alltså obesegrat de 14 sista matcherna, en enastående prestation! Det är i mina ögon en av spelarna som i år verkligen har växt och blivit en av de viktigaste spelarna i Blåvitt, den spelaren som kanske kännetecknar ”det nya blåvitt” bäst. Spelaren jag tänker på är Pontus Wernbloom som var petad i säsongsinledningen. Men istället för att tjura och gnälla så bet han ihop och när han väl fick chansen så tog han den. Men trots att laget gick som tåget i tabellen så vågade jag inte ta ut något i förskott utan det var först efter matchen mot AIK där Mattias Bjärsmyr gjorde det ganska så kontroversiella målet som jag tänkte att vi verkligen hade chansen att ta hem guldet dit det hör hemma. Men trots detta var de flesta väldigt nervösa under sista omgången. Skulle vi vinna över Trelleborg?, skulle Djurgården köra över BP, eller skulle Kalmar ta hem det? Men efter Tomas Olssons mål så började man hoppas mer och mer och när Pontus Wernbloom nickade in 2-0 målet så förstod många att det var klart. När man sedan fick reda på att BP hade gjort 1-0 på Djurgården så förstod man att det var klart och känslan man fick då är obeskrivlig. Ni alla som var på plats på Ullevi vet vad jag pratar om. När slutsignalen ljöd så visade Göteborg hur man firar ett SM-guld då stora delar av arenan stormade planen för att tacka spelarna. Det jag minns mest från detta är när jag ser Wernbloom bäras fram i folkhavet och man ser röken efter ett antal bengaler i bakgrunden. Efter matchen fortsatte festandet över hela Göteborg och detta behöver jag knappast återge för det finns inte mycket kvar att berätta om firandet. Men vi visade övriga Sverige att vi vet hur ett sm-guld ska firas.
Jag tänkte avsluta denna artikel med att lista mina fem främsta anledningar till att vi tog hem guldet.
1. Håkan Mild, det var Håkan som fick klubben att åter satsa på de unga talangerna och att få tillbaka den känslan som nu råder på Kamratgården. Det var även Håkan som anställde tränartrion och som värvade Ragnar Sigurdsson (Årets värvning i Allsvenskan)
2. Spelartruppen, det var en rätt tunn trupp som inledde säsongen men trots att Marcus Berg lämnade klubben så lyckades man ta hem guldet. Värvningen av Tobbe Hysén var en viktig pusselbit.
3. Tränartrion, tränarna fick spelarna att verkligen tro på lagets spelidé. De lyckades även motivera avbytarna till att verkligen ge allt när de väl fick chansen.
4. Ungdomssatsningen, Gustav Svensson, Pontus Wernbloom, Mattias Bjärsmyr, Ragnar Sigurdsson, Adam Johansson, Jakob Johansson, behöver jag säga något mer? Det finns enorm potential för framtiden i detta lag.
5. Fansen, trots att laget tvingades flytta till Nya Ullevi inför säsongen så fortsatte fansen att stödja laget. Under vissa av bortamatcherna så hade vi större klack än hemmalaget och det är värt en stor eloge.
Alla som jobbar inom IFK Göteborg ska tackas oavsett vilken roll de har! Som vi har längtar efter det här!
