Fredagsfunderingen: Om Roland Nilsson och hans gren
"När klubben åkte ut ur Allsvenskan slängde Hasse Borg fram en dildo och sa att det som saknades var kuk. Tittar man på årets MFF ser man att impotensproblemet har kommit tillbaks."
Jag kollade på klippet igår igen, när Ronaldinho gör sitt makalösa ryck på Bernabeu och trycker dit bollen bakom Casillas. Och möts av Madridpublikens stående ovationer.
Det är ett talande uttryck för den spanska kulturen. Man hyllar det vackra spelet. Man kräver underhållning och tvekar inte för att vända sig mot det egna laget om det inte presterar.
Jag minns hur kommentatorerna under Göteborgs match mot Barcelona på bortaplan, hela tiden inför matchen lyfte fram att kan man bara hålla nollan i första halvlek kommer publiken vända sig mot det egna laget i den andra. Då lät det helt tokigt i mina öron. Vaddå, bua åt det egna laget, är dom rent dumma i huvet där nere?
Det var innan jag hade lärt känna den spanska kulturen. Och innan MFF – AIK 2004, kan jag tillägga.
Spanjorerna älskar fotbollen. Det är ett av landets stora skådespel, tillsammans med tjurfäktningen. Spanjorerna har aldrig varit vänner av de små gesterna. Subtila vinkar som ”det är ju en dag i morgon också” har aldrig stoppat en spanjor från att beställa in ännu en runda. Man köper en biljett till en upplevelse, som också innebär en kraftig utlevelse. Man lever sig in i skådespelet. Nåde den matador som visar feghet och inte exponerar sig för tjurens horn.
Det är en machokultur som man har svårt att föreställa sig utan att ha levt med den.
Idealet är krigaren som med fara för sitt eget liv dansar vackert med döden. Att visa dödsförakt är inte bara ett sätt att leva, det är att överleva. Till och med kvinnorna kan beskylla varandra för att sakna cojones. Pungkulor.
Den dagen hette matadoren Ronaldinho, och det var hans ballar man applåderade. På samma sätt var det avsaknaden av den rätta sortens testiklar i spelet som gjorde att Capello fick gå direkt efter att han bärgat guldet.
Klippet fick mig att tänka på MFF och hur vår nye matador, Roland Nilsson, kommer att klara av sin uppgift.
Malmö har egentligen inga likheter med Madrid. Men även här blir fegspel utbuat. Och en fullkomligt usel fotbollsspelare som Micke Roth fick en aura av strålglans efter hans benbrytartackling på Tamandi med den efterföljande kommentaren: ”Det ska göra ont att lämna Malmö”. Macho. Underbart. Som ytterligare indikation på vad Malmöpubliken gillar kan jag nämna att den mest lästa artikeln av de 25 senaste här på Himmelriket bär rubriken ”Rolle lovar hårda tag”.
När klubben åkte ut ur Allsvenskan slängde Hasse Borg fram en dildo och sa att det som saknades var kuk.
Tittar man på årets MFF ser man att impotensproblemet har kommit tillbaks. De enda som i mina ögon agerar som om morgondagen inte fanns och med pungkulorna hängande utanför är Behrang Safari och Jocke Nilsson. Kolla vad som händer när de förlorar en boll (vilket kanske i Jockes fall är oftare än vad som är hälsosamt), ögonen mörknar och de tokrusar hemåt för att upprätta hedern igen.
Det har saknats mycket i MFF de senaste åren. Spelsystem, rörelse, trygghet, kontinuitet och allt vad man vill. Sånt finns det massor med steg-4 utbildade personer som kan se och förstå bättre än oss på läktaren. Men det finns en sak som vi alla förstår att se; det är när det saknas cojones.
Därför känns det tryggt för oss att veta att Roland Nilsson inte lämnar hans gren hemma.
