Vi krossade Gnaget
Tio minuter, det var allt vad Solnalaget orkade med att mobilisera i något längre anfallstryck. Tio minuter, som tog slut och vände i ytterligare en Blåvitt dominans.
Uppehållet kom väldigt lägligt tänkte jag. De flesta i laget verkade tycka detsamma. Känslan som infann sig efter segern nere i Landskrona var att spelarna lyft några centimeter från marken. George Mourad sa efter vår femte raka seger att han hela matchen hade känslan av att målet kommer, det löser sig. Sen dunkade han själv in segermålet. Spelet stämde inte särskilt bra, men segern bärgades återigen. Uppehållet gav fokusering, en stund för spelarna att komma ner några centimeter och hitta tillbaka till det spel som gav oss de inledande segrarna i vår oerhört vackra vinsttrend.
Det var med en ganska säker känsla av att vi skulle köra över AIK som jag somnade dagen innan match. När jag vaknade på matchdagen var känslan en helt annan. Välkomna till höstens känslosvängningar där varje match kommer att kantas av en äckligt skön guldnervositet.
Håkan Mild. Hans inledande tio minuter lugnade ner mig åtskilligt. Han skrämde livet ur sina motståndare redan efter ett par närkamper och satte nivån på det mittfältsspel som genom matchen tog ner AIK. Bredvid sig hade han gårdagens bästa spelare. Sebastian Johansson gjorde allt rätt. Han vann boll, han spelade den retfullt smart mellan motståndarnas två innermittfältare när de trodde att han än en gång skulle fördela ut bollen till våra kantspringare. Och när han inte gjorde det så slog han ypperliga djupledsbollar på våra mötande anfallare, allt i ett högt tempo.
Det är en tacksam uppgift att slå passningarna på mötande George och Peter. De är alltid först på bollen. Mångt fler gånger än motståndarna är före Risp och Kalle Svensson. Peter Ijeh har respekt, George har definitivt fått den. Gnagets innerbackar vågar inte chansa på något håll, de kommer alldeles för långt ifrån Ijeh och Mourad som kan välja på att spela tillbaka, gå vänster eller höger, utan backarna hinner med och på ett alldeles lysande sätt.
Men den spelare som klart mest profilerade att Blåvitt var tillbaka på planen spelmässigt var Niclas Alexandersson. Kibebe befann sig oftare på den sittplats som roade bortasupportrarna än på rätt sida om Alex.
Vi körde helt enkelt över Gnaget. Sebastian Johansson och Håkan Mild vann allt defensivt, de kom löpande i djupled och hade varsitt kanonläge rakt framför mål. Peter Ijeh skapade chans efter chans och Mourad brände ett jätteläge efter en superb framspelning av sin anfallskollega. AIK hade en riktigt farlig frispark samt ett läge som Bengan bjöd på. Annars låg mest bortaspelarna utanför planen och jämrade sig över hur ont de hade. Inte helt överraskande var det spelare som inte spelat särskilt många matcher mot Blåvitt. Det smäller i de här tillställningarna och när man lägger sig vid sidan av plan och gnäller över att man fått en smäll, det är ofta då man förlorar. Hjalmar Jonsson fick en rejäl smäll vid ett tillfälle, ramlade ihop, AIK anföll på nytt, han reste sig upp och tacklade undan både boll och spelare. Det är så man vinner matcherna.
Det löser sig sa George. Jag hade precis den farliga känslan när matchuret började ticka mot 80 minuter. Blåvitt hade rest sig efter en tiominutersperiod där vi inte förde matchen, oerhört starkt. Peter Ijeh nickade strax utanför innan Långås bytte av honom. Publiken eldade på laget som bokstavligt bombarderade Håkan Svensson med inlägg och hörnor som han gladeligen boxade bort. Så kom jätteläget. Bollen spelades ut mot Jonas Henriksson som till vänster kunde välja att placera bollen varsom i målet. Istället sköt han utanför och där gick luften ur de flesta på läktaren. Där var läget, det var där matchen skulle avgöras.
89 minuter där Blåvitt kört över Gnaget. Fotboll är enkelt många gånger, mindre enkelt lika många gånger. "Det löser sig" hade gått över i det faktum att AIK med all säkerhet skulle få åka hem med en poäng. Då spelas bollen på en löpande Mourad längs högerkanten. Långås springer sig fri mitt i straffområdet. En halv ståplatslångsida ser det tydligt, spelas bollen rätt nu så har Långås bara att sätta dit den. Bollen liras inåt, den verkar vara jävligt bra spelad. Gnagetförsvaret hinner dock störta mot bollen. Utan tanke på var de har varandra och Långås kan bara följa bollen som sparkats in av Sandberg. Fotboll är vackert. Vi körde över Gnaget, men det krävdes en Solnakrock för att lyfta mot tillfällig serieledning.
***
Trelleborg borta på söndag. Vångavallen, en arena som enbart inneburit två segrar sen början av nittiotalet för Blåvitt. Vi har åkt på någon förlust men huvudsakligen har det handlat om förbannat många oavgjorda matcher. 1996 vann Blåvitt med Alexandersson i spetsen mot Trelleborg med 6-0 och säkrade det Allsvenska guldet.
***
"Glenn (hjärtar) Sanny" är årets bästa banderoll. På en läktare som genomgående innebar ett grymt stöd för laget. Ett engagemang som krävs i samtliga resterande matcher.
Nu tar vi en match i taget och njuter av hösten. En nervös och underbar höst.
