En pinne i Halmstad

Så bar det av till Halmstad. Blå himmel och ett par kalla Super Bock som reskost (ja, jag vet - lite Lissabon-nostalgi.), gott ressällskap i bussen, lite pengar på fickan. Upplagt för en småmysig utflykt, helt enkelt.

Poängen mot HBK var redan givna på något sätt: 1-0, 2-1, 4-1 i Malmö FF:s favör löd tipsen från några av de ljusblå runtomkring. Och utan att veta riktigt varför, anslöt jag mig till deras positiva hållningar. Den där oroliga känslan som trots allt gnagde lite i bakgrunden valde jag att ignorera.

Och det började ju bra. De första tio-femton minuterna på Örjans Vall spelade MFF strålande: höll i bollen, sökte spelöppningar, intog nya positioner, lugnt och behärskat. Men några riktiga chanser fick de inte till. Halmstads försvar spelade förnuftigt och höll Skoog och Alves på avstånd. Och inläggen från kanterna plockade Halmstads Johansson ner utan bekymmer. Ändå var det bara en tidsfråga innan bollen skulle in i Halmstadburen. Det ser liksom så ut, tänkte jag.

Minuten senare gör istället HBK mål efter en hörna. (Var det deras första anfall i matchen?) Och vem står för målet? Markus Rosenberg. Givetvis. Spelaren som MFF lånat ut till Halmstad den här säsongen verkar helt jävla adrenalinstinn i straffområdet när han resolut bankar in 1-0. Asper kan inte göra ett skit. Ingen annan heller, för den delen. Bolljäveln skall bara in, tänker Rosenberg. Och så blir det.

Så står man där än en gång och förbannar sitt öde. Det här med att vara ljusblå. Och nu, när vi har allt i vår egen hand. Varför skall det vara så förbannat svårt? Och det blir inte bättre av att samme Rosenberg bara kvarten senare skyfflar in sitt och Halmstads andra mål.
Exakt hur det gick till uppfattar jag inte riktigt från platsen där jag står. Det påminde om ett slags klapp-klappspel à la CCCP. HBK rullar runt bollen så in i helvete. MFF:arna hinner helt enkelt inte med. Så dyker han bara upp ur tomma intet, den där förbannade Dubbel-Mackan, och lirkar in bollen i nätet. Så går det, ser han ut att tänka. Så går det, när ni inte fattar bättre än att skicka iväg mig till den här gudsförgätna hålan där Per Gessle är större än både påven och den store profeten.

Då växer den där klumpen i magen, sväller och trycker på. Jag står fanimig rakt upp och ner och mår illa. Vuxna karln! Så känslig! Jag borde skämmas, tänker jag och tänder en ny goecigg för att söka tröst. Som tur är blåser domaren snart av för halvlek, och nere på plan går de igång med en slags kom-närmst-mittlinjen-med-bollen-och-vinn-en resa-till-Brasilien-tävling. Sen rusar det in en Mr. Bean-wannabee och ingen förstår någonting.

Inför andra halvlek spekulerar jag över om det är slut nu. Ja, så dystra är mina tankar i denna stund. Är det kört nu, tänker jag. Vi hade chansen. Vi hade allt i vår egen hand. Det var idag det skulle ske. Och jag vågar inte tro på något som helst när andra halvlek går igång. Och spelet böljar fram och tillbaka. Några tendenser kan jag inte se. Men mitt MFF kämpar, och de spelar som om det fortfarande finns en möjlighet. De visar god moral och styrka. Inga jävla gamnackar här inte. Och jag känner mig lite stolt i alla fall. Och på läktaren är det ett jävla liv. Capon manar på, och klacken hetsar, backar upp, gör allt i sin makt. Så händer det. Abelsson, trelleborgaren som fått den otacksamma uppgiften att avlösa Maestro, reducerar efter en hörna. 2-1. Och så är vi med igen. Och klacken manar på. Sångerna och ramsorna sköljer ner från kortsidan, ut över plan, rullar runt på Örjans Vall och talar om vad som gäller:
"Vi är Malmö, Malmö FF."
Och är det inte som om spelarna förstår vad det handlar om? Är det inte som om vi ger dem det där lilla extra som krävs för att de skall samla sina sista krafter och kämpa tills de dör?
"Folkets lag, det är de himmelsblå. Malmö Stadion."
Jag tror det. För när Afonso kvitterar i den 81:a minuten så är jag helt övertygad om att han, och resten av laget, skulle säckat ihop för länge sedan om det inte vore för att vi på läktaren hjälpt dem på traven.

Man kan givetvis avfärda mitt resonemang som hokus-pokus, man kan givetvis hävda att matchen skulle utvecklats på samma sätt oavsett om det är 2000 eller 20 himmelsblå på läktaren. Men jag tror inte det. Mot Halmstad fick vi se vad stödet från läktaren kan betyda. Det är jag övertygad om - på något diffust vis. 2-0 blir 2-2, och det har vi som var där del av. Så är det bara.

Nåja. Resten av säsongen blir en mara, och mycket tyder på att bortamatchen mot IFK Göteborg blir den match som avgör vem som slutligen får lyfta pokalen. Redan nu ser det ut som om matchen kommer att spelas på Nya Ullevi. Det är bra. Då får vi plats allesammans. För om 2000 ljusblå kan sjunga fram en poäng i Halmstad, så kan fanimig 8000 ljusblå sjunga fram en seger i Göteborg.

För det är i år det skall ske.
Fanimig.

0 kommentarer