Krönika: Visst finns klubbkänsla

Krönika: Visst finns klubbkänsla

Ronaldo, Vieri och Robert Andersson är alla exempel man kan nämna om man lobbar för tesen att klubbkänsla är ett lika bortglömt fenomen som engelska landslagsframgångar. Tolle, Tjerna, Nebo, galne Mats är anledningar till att vi som AIK:are kanske borde ha svårt att falla in i kören av cyniker som hävdar att klubbkänslan är död.

Att spelare från Örebro, Ghana eller Brasilien skall vara lika fanatiska och enögda som supportrar är kanske svårt att kräva. Klubbkänslan har precis som all kärlek olika nivåer och tar olika utryck. De som inte vet något annat än att älska AIK har förståss svårt att tänka sig att älska något annat lag lika passionerat.

Men det kryllar av spelare i AIK:s historia som identifierar sig med klubben. Vissa är som oss, infödda AIK:are som aldrig behövt omvärdera sina sympatier. Vissa har spelat med klubben så länge att de nästan tagit en status av inventariemått, trots en annan härkomst vad gäller stad och ibland land. Vissa har blommat ett par säsonger men färgats så starkt av atmosfären kring AIK att om de skulle återvända till Allsvenskan bara kan tänka sig en klubb. Naivt kanske, men hellre tro än tvivla.

Det finns säkert hundra exempel till på spelare som borde nämnas i sammanhanget. Men här är ett axplock av spelare från de senaste säsongerna som jag upplever besitta den nobla kvaliteten klubbkänsla. Om jag är lurad så har de spelat väldigt bra.

Daniel Örlund. Vår nuvarande målvakts klubbidentitet på papperet men även som supporter har väl inte undgått någon. Daniels reaktion i upphetsat tillstånd när han fick en mikrofon i ansiktet och frågan om hur han skulle känna om Blåränderna vann SM-guld är som hämtad från östra eller norrastå. Äkta känslor från en äkta AIK:are. Daniel tillhör kategorin gnagare sedan barnsben. Mr Norling, Nicklas Carlsson och Moa är andra exempel, men det finns flera.

Thomas Lagerlöf. Har man gjort typ femtusen matcher i svartgul smoking som Tolle, är det svårt att tro att karln inte skulle ha någon slags djupare connection med klubben. Tjerna må vara närking, vilket hörs när han med sin gnällbältestämma analyserar sin och lagets insatts i interjuver med sin störste supporter David Fjäll.
Men något gnäll om klubbyte eller allmän missnöjsamhet har aldrig hörts från il capitano. Ständig närvaro är bevis nog. Mats Rubarth börjar också bli farbror på sin kant.

Johan Mjällby. Kommentarer egentligen överflödiga, av alla spelare jag sett i AIK finns ingen som så fullkomligen ångade av stolthet av att representera sin klubb. Faller in under kategorin Johan Mjällbytypen. Har man sett honom spela så förstår man.

Derek Boateng. Derek är egentligen ett helt eget kapitel. Han är en sådan person som känns så ärlig i sin härlighet. Alla minns väl VM när han efter ett litet snicksnack med Adriano sprang in på planen med AIK kring handleden och i hjärtat. Alla spelare kan ju säga att de är AIK:are, men sällan har det känts så äkta som när Derek bedyrar sin kärlek. 
Trollkarlen Wilton verkar också vara en spelare som för alltid kommer bära med sig AIK i sitt hjärta. Tror knappast han håller på GAIS.
Kortare sejourer men intensiv kärlek beskriver bäst dessa spelares relation till klubben.

Kanske lite extra tillfredställande är det med spelare som spelat i DIF, men som ändå står som symboler vad gäller klubbkänsla i just AIK. Jag tänker exempelvis på Krister Nordin och Nebojsa Novakovic.

Vill man skjuta ner tesen om klubbkänsla som någonting verkligt brukar man vanligtvis tala om att alla kan köpas. Och visst, alla människor har sitt pris men klubbkänslan har ändå en stor inverkan. Ju större klubbkänsla en spelare har desto mer får du lägga upp för att få honom byta klubb. Du kan däremot aldrig köpa en spelare och få klubbkänsla på köpet. Känslor är mer komplicerade och har inget utrymme i kontrakt mellan spelare och klubbledning. Klubbkänslan skapas i en mix mellan allt från supportrar, tränare, massörer, tradition, framgång, nederlag och mycket mer.

Jag säger bara Nicklas Carlsson. När IFK Göteborg köper Nicklas så får de en tuff mittback med stort hjärta och en lika stor portion humor. De kan köpa hans kvaliteter som fotbollspelare, men aldrig hans hjärta, för det pumpar för AIK.




Carl Tersman Toll 2007-11-07 08:00:00
Author

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan