Man måste minnas för att kunna glömma (del 5 av 5)
Men detta årets minnen ska vi aldrig glömma, aldrig någonsin. År 2007, det sista året i Superettan, ska för alltid vara ett år förenat med ljusa,stenhårda och kämpastarka minnen.
I år vann vi. Vi vann över alla som tvivlat, vann över superettans sövande spöke, vann över de senaste fem årens förlorande historia. Vi är tillbaka. Underbart!
Säsongen studsar fram i vitblänkande ögonblicksbilder. Premiärmatchen mot Åtvidaberg på ett närmast fullsatt Parken. En sen och ganska tveksamt dömd straffspark som förändrade mer än vi då kunde ana. Ett par isländska skor vid mittcirkeln, rödfärgade av en stenhård kämpainsats och ett felaktigt domslut. Ett leende, flera.
Matchen mot Häcken hemma på Idrottsparken, kanske den bästa matchen som spelats på Parken under de senaste fem åren. En solbränd, kortklippt jätte i en ovan hjälteroll. 2-2 och segerrus. En ovan känsla spred sig i kroppen, vi gav aldrig upp, var alltid farliga och hungriga. Ville allt.
Ett tidigt derby mot vit-svartrandiga Sylvia. Tafatt spel och en viss oro. Andra halvlek: Island och Brasilien, Thordarsson och Santos, seger med 2-1. En vansinnig Nuredin Bakiu skrek på Sylviaspelare och domare. Nurre ville vinna. Vi ville alla vinna, och gjorde det också - gång på gång. Det var inte alltid snyggt, men vi ville och vann. Det här var vårt år.
Och 5-0 mot Sundsvall! Jag minns knappt målen, minns bara den fullständiga lyckan. Någonstans där förstod man att det skulle kunna gå vägen.
Resten av säsongen var mer eller mindre en transportsträcka. IFK Norrköping var överlägsna i Superettan 2007. Thordarsson tog ett smärtsamt farväl och kommer att saknas av många. Minnena från säsongen är för många för att få plats i en krönika. Och kanske är det så att det egentligen bara finns ett enda riktigt viktigt minne; segerfesten på Tyska torget, det vackra avskedet till en serie som inte förtjänar ett lag som vårt stolta IFK Norrköping
Mer än så behöver inte skrivas om forntiden. Ett slutligt TACK till de spelare, ledare och supportrar som kämpat oss tillbaka dit vi hör hemma. Nu väntar Allsvenskan, nya spelare, nya målsättningar och nygamla arenor. Vi kommer att klara oss utmärkt, det är både vad jag hoppas och tror. Spöket är bortjagat för alltid. Vi är tillbaka för att stanna!
