Ett fem månader långt svart hål
Suck, fem månader är för lång tid. Vintern är så mycket mörkare utan AIK. Jag saknar redan Ivans luftfärder, Dulees kroppsfinter, Lucas hänsynslösa målsinne, med mera med mera. Och ser fram emot en skadefri Rubarth, ”Gabbes ”stora genombrott, och Bojan äntligen i rätt klubb. En höstdepression är på ingång. Finns AIK i pillerform?
Det finns förstås medicin mot det mesta. När Råsunda står kallt och fruset i vinter så försöker vi AIK:are fylla tomrummet på bästa sätt. En del söker sig till Solnahallen eller Hovet. Andra finkammar mediabruset efter nyheter om spelarövergångar. Vi följer rykten och försöker hitta substans.
Silly season
Försök att följa alla rykten om övergångar och du kommer att hamna på dårhus. Den ena dagen kan rubriken vara ”Svensson på väg till AIK”. Nästa dag är rubriken ”Svensson för dialog med Hammarby”, sedan slutar det med ”Svensson skrev på för DIF”. Man kan välja att naivt tro på allt eller cyniskt ifrågasätta det mesta. Men silly season är ändå en stimulerande företeelse oavsett sanningshalten i alla rykten som flyger omkring likt snöflingor på vinterhimmelen. Rykten om övergångar fungerar som substitut för matcher på Råsunda. Media gör sitt bästa för att hitta troliga men allt oftare otroligare värvningar. Det verkar som att tidningarna letar igenom hela Europa efter missnöjda, gamla eller bänkade svenskproffs. Så fort det är landslagssamling ställs den obligatoriska frågan till de flesta spelare, när kommer du hem?
Man lär sig tillslut att ta det mesta med en rätt stor nypa salt. Det är lite som när det blir mål på Råsunda, man kollar på linjedomaren innan man vågar jubla. Likadant är det när en nykontrakterad spelare skall presenteras. När Ola Andersson skakar hand på bild och tröjnummer tilldelats då är bollen inne så att säga.
Skytteholm I
Lika intetsägande (har det visat sig) som efterlängtade är träningsmatcherna. Trots märkliga resultat och ofta halvtaskigt spel fungerar de som kurant för av längtan sjuka gnagare. Den stora massan nyfikna supportrar trotsar kylan, för att få sin dos svartgul lycka. Nyförvärv presenteras och debuterar. Skadade och sjuka spelare tar plats på läktaren och applåderas. Det blir så där härligt familjärt som det bara kan bli på försäsongsmatcherna. Träningsmatcherna kanske är till för att testa spelare och spelsystem, men de är egentligen lika nödvändiga för många av supportrarna. Ofta drar matcherna mer åskådare än vad andra svenska lag gör i Uefacupen. Ett bevis på vad avhållsamhet gör med kärlekskranka AIK:are.
Solbrända spelare
Den noggranna bevakningen av träningslägret är ett välkommet tillskott de senaste åren. Man kommer verkligen in under skinnet på spelarna som gladeligen bjuder på sig själva. Solen skiner på truppen som säkert inte längtar efter gymmet på Karlberg. Tack vare Fan Tv så är vi nästan med på äventyret. Värmen från den sydeuropeiska våren reflekteras i våra laptops och målar ett varmt leende i våra vinterbleka ansikten.
Skytteholm II
Solna stad bränner lövhögar och sopar bort grus. Mister Norling med stab börjar forma en startelva, och truppen krymper och spetsas. Anspänningen växer i takt med att april närmar sig. Lite hårdare tacklingar, lite bättre motstånd, men fortfarande inte ”på riktigt”. Känslan av längtan börjar avta, oro och nyfikenhet börjar dominera det till AIK knutna själslivet. Snart är vi där, ur mörkret in i ljuset.
Skador
Nuförtiden verkar kropparna stryktåligare än på länge, men det var inte länge sedan ljumskador var lika vanliga som förkylningar. Om en spelare får bita plastgräset på Skytteholm så knyter det sig i magen av nervositet. En skada på en nyckelspelare i det här läget kan ju förstöra en hel säsong. Här har man gått i fem månader och längtat, så kommer ett benbrott som ett brev från skattemyndigheten. Det känns fruktansvärt orättvist, men en skadefri trupp är en utopi.
Säsongpremiär
Fem månader har gått och vad har hänt egentligen? Vi kan bara gissa hur bra vi kommer vara i år. Att premiären sammanfaller med våren förstärker känslan av att vi börjar om. Vad som hände på Skytteholm i februari har inget att göra med vad som händer i april på Råsunda. Som när en björn kliver ur sitt ide, ruskar vi på oss, orienterar oss och sjunger upp. Hemma igen.
Slutligen reflektion
Vad är det som får en att längta så mycket? Det är förstås kärleken till AIK fotboll. Men om den så jobbiga perioden november-april domineras av abstinens och längtan, så är det ju ingenting mot känslorna som kommer fram vid seriestart. Jag talar förstås om nervositet, tunga derbyförluster, avgörande på övertid och så vidare.
Borde man inte använt det långa uppehållet till att vila själen, kanske umgås lite mer med vänner och familj. Klart man borde, men man längtar ju efter att få känna något. De känslor som kommer fram när AIK spelar är minst sagt svåra att ersätta, om inte omöjliga. Det kanske är just därför vi längtar så och glömmer besvikelser från tidigare säsonger. När solen återigen stiger över Råsunda är vi mentalt nyfödda, men också känslomässigt svältfödda.