Däck-Jesus och könsord
*** BILDSPECIAL *** Bonito återvänder hem från Norrland med blodblåsor i nävarna, hockey på hjärnan, samt några autentiska könsord från resedagboken.
Jag vet inte riktigt varför, men bilens vinterdäck råkar befinna sig i garaget hos svärföräldrarna i Huskvarna. Jag vet inte riktigt varför, men jag och flickvännen har bestämt oss för att ta en veckas semester mitt i gråtrista november. Vi lämnar således ett Malmö med barmark för att sladda rakt in i vintern långt bortom nocken på Söderåsen. Jag vet inte varför, men var jag än befinner mig tycks det alltid finnas en dos fotboll att finna, någon liten koppling till det där spelet vi alla är så engarerade i.
Resan tillbringar jag bekvämt tillbakalutad i passagerarsätet. En för blåsan påfrestande ställning och vårt första stopp blir redan på Milstolpen. Kaffe och chokladboll till frukost, och naturligtvis en hel del minnen (samt någon minneslucka) av supporterbussar som tålmodigt inväntar lååånga led av himmelsblå vägkantskissare. Ett sting av saknad, ett sting av längtan, och sedan vidare norrut igen.
När vi närmar oss Huskvarna framåt eftermiddagen passerar vi Smålands Fotbollsförbund. En oansenlig skylt hänger på väggen till några slags kontors- och industrilokaler. Är det där allt, tänker jag. Gnidna smålänningar, undrar jag. Fattiglappar, konstaterar jag till slut, fullständigt förtappad av att vara supporter till landets rikaste fotbollsförening. Den extrema ödmjukhet jag är så vida känd för slarvade jag gissningsvis bort någonstans längs E4:an.
Något senare parkerar vi i Huskvarna centrum och går en sväng genom Rosengallerian. Där inne ståtar Husqvarna FF med en – för division 2 Östra Götaland får man förmoda – riktigt stilig souvenirbutik. Trots att skyltdockorna saknar huvuden är det en klubb som i alla fall fostrat en spelare som Denni Avdic. Från HFF gick han till Bröndby som ungdomsproffs för att idag konkurera med Anders Taco Svensson om den offensiva mittfältsplatsen i Ellos. Det är alltid något.
Dagen därpå ska jag kränga på de där vinterdäcken. Efter två hjul tar det fullständigt stopp. Fälgkorset slinter, muttrarna blir allt rundare och till slut finns det bara mjölksyra i armarna. Jag slänger fälgkorset på garageuppfarten. Kraaasss. Hjärnan riskerar att explodera. Knaster. Det känns ungefär som MFF’s bortamatch mot Trellehåla. Eller mot AIK på ett Råsunda i hällregn. Eller Gefle, Hamstad, Kalmar, Elfsborg, Göteborg på Stadion… Tja, ni fattar vad jag menar.
Det där batteriet av könsord som ekar över det stackars villakvarteret i Huskvarna är exakt de samma som ekat från Norra mer än en gång i år: ”Lossna då nån gång för jävlakukfittahelvetesatan!” Bara ett lojt Malmö FF och trasiga hjulmuttrar kan få mig att yttra sådana svador.
Bilen får stå halvt åtgärdad i den småländska vinterdagen medan jag lugnar nerverna med en cigg på verandan. Jag försöker spela fotboll med huskatten en stund, men han visar sig vara måttligt intresserad av att delta. Ungefär som hela MFF's A-trupp 2007 samlat i en liten katts obstinata ovilja och olust att göra som man säger åt den. Några timmar senare kör jag bilen till en däckfirma i närheten. Ägaren går under namnet Däck-Jesus. Tio blanka muttrar, tio minuters arbete och 350 kronor senare är saken biff. Halleluja!
Lördag. Det står ishockey på programmet. HV71 tar emot Mora i Kinnarps Arena. Svärfar har fixat platser två rader bakom ena målet. Kvällen innan såg jag HV’s förstemålvakt Stefan Liv hämta hem en rejäl pizza från Twin City Grill i Jönköping. Undrade då stilla om det var en typisk maträtt för hockeyspelare dag innan match. Det visar sig att Liv står i avbytarbåset på matchdagen. Om det beror på pizzakonsumtionen eller någon annan åkomma vet jag inte.
Trots all min tidigare skepsis mot ishockey, trots trudelutter, tusen reklamjinglar på jumbotronen, trots försäljning av ”HV 71 Hockeyglögg”, trots doften av popcorn (det är väl ingen bioföreställning heller?) och svårigheter att följa pucken – jag har en riktigt trevlig afton. Fan, jag lyfter till och med från stolen emellanåt för att säga domaren några ord eller för att mana på när det vankas målsituationer.
Och när de där påbyltade och tandlösa spelarna dånar in i varandra mot sargen precis nedanför oss låter det mastigt. Jag vet inte riktigt varför, men de där ljuden tilltalar mig. Inte lika mycket som ett rejält motlägg på Malmö stadions gräsmatta, no way, men betydligt mer underhållande än vad landslaget senare på kvällen presterar nere i Spanien.
November, is, snö, Småland, minusgrader och ishockey. Jaja, men fotbollen letar sig som synes in ändå. På något besynnerligt sätt finner den sprickor i barrskogen och trillar in i skallen som en värmande rodnad. Tillbaka i Malmö längtar jag igen. Tillbaka i Malmö hoppas jag. Längtar efter en snabbt annalkande vår. Hoppas att Rolle Nilsson har samma förmåga att lösa frustrationens knutar som en viss Däck-Jesus invid Vätterns strand.
