Måndag eftermiddag: och det känns sådär
”Ok, visst finns det annat här i livet än fotboll. Inga tvivel om det. Man har ju en familj med hustru och två barn till exempel. Dom kan man förstås umgås med…”
Allsvenskan är slut sedan ett tag och det känns… sådär.
Jag vet att jag har skällt och gnällt och hackat och knorrat mig igenom hela säsongen, och egentligen bara längtat efter att eländet skulle ta slut. Och visst var det med en stor suck av lättnad som jag lämnade Malmö Stadion efter sista matchen mot Elfsborg den 28 oktober. Och visst har jag njutit av att slippa se fler matcher efter det. Men nu känns det… sådär. Precis som förra året. Och året innan dess. Det är egentligen tragiskt när jag tänker efter.
Ok, visst finns det annat här i livet än fotboll. Inga tvivel om det. Man har ju en familj med hustru och två barn till exempel. Dom kan man förstås umgås med, och hitta på grejer tillsammans med. Sen har man en del kompisar förstås. Som man ju också kan träffa. Sen finns det böcker som man kan läsa. Musik som man kan lyssna på och film som man kan titta på. Och så vidare. Så nog för att det finns annat att göra.
Det är faktiskt lika bra att vänja sig. I förra veckan körde MFF dessutom sitt sista träningspass för säsongen, och nu skall de ha semester i sju veckor. Det är naturligtvis skönt att de nu äntligen få en chans att koppla av lite. Det har varit en turbulent säsong och då kan det vara gott att få varva ner lite, och tänka på annat. Ladda batterierna, liksom. För att sedan komma tillbaka med ny lust och energi.
Men sju veckor! Det är väl ändå i överkant? Hur ser deras arbetsveckor ut i övrigt egentligen? Hur många timmar i veckan jobbar Anders, Daniel, Ulrich, Sankan, Jonatan och de andra heltidsanställda fotbollsspelarna? Tjugo timmar? Tjugofem? De tränar lite, sprallar runt på en fotbollsplan, lyfter lite skrot, stretchar… Sådant. Knappast något man får näseblod av, va? Och så dryga sju veckors semester på det… Det är så man kan smälla av. Sju dagar hade jag inte sagt något om. Det hade varit rimligt. Men sju veckor…
– Men hallå, säger vän av ordning. Nu får du väl ändå ta och ge dig. Koppla av lite! Låt dem vara lediga och ta igen sig lite. Det kan de behöva.
– Jovisst, men…
– Inga men, här inte. Nu är de lediga och det är bara att acceptera. Punkt och finito!
– Men…
– Jajaja… Nu räcker det!
Och så är det nog. Det får räcka nu. Man får enkelt ägna sig åt annat, som sagt. Som inte har så mycket med MFF att göra.
Även om det känns… sådär.
