Djurgården - Utrecht 3-0
Vilken match! Vilken upplevelse! Vilken osis! Djurgården föll med flaggan i topp.
Djurgården hade gjort det svårt för sig inför returen mot Utrecht, det är ingen underdrift. Att ett tidigt mål var nödvändigt för att kunna vända 4-0 var precis lika uppenbart. När jag ställde mig på Råsundas södra läktare anade jag inte hur omgående man skulle blåsa liv i matchen.
Det var nämligen redan efter två minuters spel som Andreas Johansson dunkade in 1-0 bakom Utrechts målvakt Ponks efter en petning på frispark. Lyckan var självklart stor och även om jag tror att få av de djurgårdare som var på matchen trodde att man skulle klara av att betvinga Utrecht började nog de flesta ana något stort nu.
Personligen förväntade jag mig att Utrecht skulle befinna sig i något sorts chocktillstånd efter Djurgårdens tidiga ledningsmål, men man klarade sig ganska bra och delade initiativet och målchanserna ganska jämnt med hemmalaget under den närmsta halvtimmen. Bäst målchans hade Tobias Hysén efter att Ponks hade slarvat med bollen, men holländaren klarade ut situationen.
Efter 40 minuters spel kom så tvåan. Efter två fina anfall, iscensatta av en vilt kämpande Abgar Barsom, fick Johan Arneng ett skottläge. Han fick dock en ganska dålig träff på bollen och ännu en chans verkade borta, men bollen gick rakt på fötterna på Hysén som placerade in bollen bakom en chanslös Ponks. Utrechtspelarna vinkade på offside, men den assisterande domaren höll flaggan nere och måljublet slapp bli avbrutet av en ilsken offsidesignal.
I halvtid traskade djurgårdsspelarna ut till applåder och pausen ägnades åt stilla filosoferande. I mitt huvud snurrade ett citat från Aftonbladet idag: "Detta talar för Djurgården: Ingenting. Absolut ingenting. Frågan är om ens ett mirakel kan hjälpa Djurgården vidare i Europa."
Det var med ett leende på läpparna jag stämde upp i sång när spelarna åter äntrade planen. Vi hade en rejäl chans att svara för en rejäl sensation och samtidigt sätta allas våran favoritblaska på plats. "Chans att avancera: 1 procent." Pyttsan!
Andra halvlek kommer dock inte gå till historien som en stund då två ädla fotbollslag utkämpade en ärlig kamp under överinseende av en rättvis rättskipare framför en sportslig och positiv publik.
Det var snarare en halvlek där ett holländskt lag insåg att deras enda chans att klara sitt skinn var fusk, där en ynklig ursäkt till domare gömde sig bakom sina gula kort och där den besökande publiken skämde ut sig rejält.
Utrecht inledde bra, man hade i pausen tydligen bestämt sig för att inte ge Djurgården en centimeter av planen gratis. Deras höga press ställde till det rejält för framförallt Elias Storm som slängde iväg i stort sett varje boll han kom över. Holländarna fick ett antal högklassiga målchanser men Dembo Tourray gjorde en insats utöver det vanliga (och då får vi betänka att han även i vanliga fall är en fantastiskt duktig målvakt) och spikade igen fullständigt.
Om det var på grund av rasism, att han var ruggigt bra, eller bara ren illvilja han sedan fick saker kastade mot sig är svårt att avgöra. Fakta är ändå att Dembo en bit in i andra halvlek efter en utspark segnade ner på Råsundas slitna gräsmatta med händerna på huvudet. Domaren blåste av spelet, Dembo fick behandling och kunde efter ett tag fortsätta spela. Enligt Bosse Andersson var det en femkrona som hade träffat honom i huvudet, inkastad från bortasektionen. Från Utrechts håll var man enligt DN efter matchen tveksam till om detta verkligen var sant, men att saker kastades mot Dembo är uppenbart (bland annat kastade man in en boll på planen här han senare i matchen skulle utföra en inspark) och vad det än var som träffade honom gjorde det rejält ont. Stämningen blev efter detta rejält hätsk och någon respekt för Utrechts supportrar finns väl knappast hos någon som var på matchen. Sorgligt...
Det skulle ju spelas en fotbollsmatch också, och när den väl kom igång igen var det Djurgården som visade mest vilja. Utrecht stressade mer och spelarna mer och började, precis som väntat, ligga kvar efter närkamper och spela småfult. Tyvärr verkade domaren - som i första halvlek stått för en hel del underliga domslut, men ändå hållit en och samma nivå - inte riktigt ha läst sin bibel (Regelboken) på sistone. Där står det klart och tydligt till exempel att en spelare som fördröjer spelet genom att simulera skada ska varnas och att en direkt frispark (eller straff om förseelsen begås innanför straffområdet) ska dömas om en spelare knuffar en annan.
Jag har aldrig sett en domare varna en spelare för simulering av skada, men när en Utrechtspelare fri med Tourray placerar bollen ett par meter utanför mål för att sedan kasta sig på marken och skrika som en stucken gris och sedan, när båren når honom, resa sig upp och traska iväg är det så pinsamt uppenbart att man mår illa.
När sedan Andreas Johansson mitt i ett skottögonblick, blott 6-7 meter från mål, får en rejäl knuff i ryggen och missar avslutet rejält blir såväl han som jag rejält förbannad. Domaren, som inte kan ha undgått att se situationen, var dock envist övertygad om att ingen regelöverträdelse hade begåtts och kastade upp ett gult kort till Adde för protest. Det tål dock att påpekas att domaren faktiskt till slut varnade Ponks för maskning, men det kom alldeles för sent.
Djurgården lyckades till slut få in en boll då Hysén återigen höll sig framme och petade in trasan i maskorna. Nu var det nära, det kändes. De sista minuterna kastade man fram vad man hade. Markus Karlsson var stundtals enda back när Storm och Kuivasto var på måljakt, och trots att Utrecht fick ett antal kontringslägen, och även frilägen, lyckades man inte punktera matchserien, detta såg snabbt hemåtlöpande backar och en grymt säker Dembo till.
Det var spännande till slutet. På tilläggstid hade Djurgården två riktigt bra lägen att fixa fram en förlängning. Först ut var Kuivasto, som efter lite oordning i Utrechts straffområde fick fritt skottfält. Hans avslut boxades dock bort av Ponks. Även Daniel Sjölund fick chansen, men hans skott på halvvolley smet tätt utanför stolpen.
När domaren blåste av matchen suckade vi djurgårdare av besvikelse och Utrechtsupportrarna av lättnad. En av de största bragderna i Djurgårdens IF:s historia fullbordades aldrig, spelarna lämnade planen och åskådarna läktarna som förlorare, trots att segersiffrorna skrevs till klara 3-0. Det kändes riktigt konstigt att lyssna till tonerna av "Gamla fina Djurgår´n vann", men faktum är att vi tog hem matchen, vi visade att vi är ett bra fotbollslag, vi föll med flaggan i topp! Ganska snart infann sig glädjen igen, vi ska vara stolta över våra grabbar, de gjorde en sjuhelvetes insats!
Europaäventyret är slut för i år, men det är fina minnen vi har samlat på oss, trots allt. Denna upplevelse delade jag med blott 4 448 andra. Råsunda var skrämmande tomt, men stämningen var fantastisk. Nu säger ju inte detta så mycket, men denna match tar sig utan problem in på topp 3 denna säsong i "stämningstoppen". Jag vill tacka alla som inte kom, jag hoppas att vi aldrig är över 4 500 igen!
