Måndag morgon: ...och borgen är borta
"Siffrorna talar sitt tydliga språk: Malmö FF är inget riktigt bra hemmalag och Malmö Stadion är ingen skräckarena längre."
Det var en gång i tiden så att Malmö FF hade en hemmaborg. När matcherna började visste supportrarna, spelarna i både MFF och bortalagen samt även domarna att Malmö FF ledde med minst 1-0 när matchen började. Så ointaglig kändes Malmö Stadion. Som bäst kunde bortalagen som kom till vår hemmaarena hoppas på ett oavgjort resultat, och då var det oftast slumpen som spelade matchen ett spratt. Det fanns inget värre för spelare i och supportrar till AIK, IFK Göteborg, Kalmar FF, Elfsborg med alla flera än att åka till Malmö och möta Malmö FF på Malmö Stadion.
Så är det som bekant inte längre. Jag vet inte när den där känslan av skräck försvann. Jag tror det har skett etappvis. Med åren som gått, med färre framgångar än förväntat och hoppats på - och ett lag som har visats vara möjligt att besegra, har respekten för vårt Malmö FF och vårt Malmö Stadion minskat.
På de 91 hemmatcher Malmö FF har spelat sedan återkomsten till allsvenskan 2001 har man ett facit på 47 segrar, 24 oavgjorda matcher och 20 förluster. Alltså har endast lite drygt hälften av alla hemmatcher vunnits. Siffrorna talar sitt tydliga språk: Malmö FF är inget riktigt bra hemmalag och Malmö Stadion är ingen skräckarena längre.
Jag var på innebandy häromveckan. Här i Varberg har vi Warberg, ett lag som troligtvis är världens bästa lag för tillfället (vilket flertalet av er bryr er lika lite om som vem som uppfann gardinen). Vad jag såg var en imponerande föreställning. Warberg mötte ett förmodat topplag, Dalen från Umeå. Ett på papperet jämnt möte. Men det syntes direkt vilket psykologiskt övertag hemmalaget hade, man ledde med några mål redan innan matchen började. Warberg tog emot Dalen i sin borg, eller fästning kanske är ett bättre ordval i det här sammanhanget, och Dalen visade med allt kroppsspråk att det här blir nästintill omöjligt att vinna.
De två första perioderna var lika upphetsande som att stirra på en död fluga i taket, men hemmalaget ledde ändå med 3-1 utan att förta sig. Det var en dag på jobbet helt enkelt. Jag frågade min vän Stefan, som är massör för laget, vad som sades i den sista periodpausen (”lägena kommer, ta skott, skit i att tjafsa med domarna, spela istället, rulla boll”) för i sista perioden var det som om laget hade bestämt sig för att bli lite svettiga och spelade ut Umeå-laget totalt. Det var en mäktig uppvisning.
Dalen hade inte modet någon gång under matchen, de hade inte samma kunnande, de hade en högljudd publik emot sig - de hade i stort sett förlorat redan på förhand.
Jag kom på mig själv under matchen att fundera över när jag senast såg mitt Malmö FF så totalt äga en match hemma på Stadion, när man så närmast sadistiskt spelade ut sina motståndare en hel match och gjorde precis vad man ville. När man gick ner i tempo för att se vad motståndarna kunde hitta på, väl medvetna om att de inte hade något att hitta på, och sedan köra över dem så totalt att bortaspelarna bara längtade bort, längtade hem.
Det finns enstaka matcher som det har hänt de senaste åren, men inte tillräckligt många i rad för att verkligen skrämma skiten ur framtida motståndare.
Det finns naturligtvis en viss respekt kvar, men inte större respekt än bortalagen känner för att åka till andra bortaarenor. Det sägenomspunna Malmö Stadion står där rent fysiskt i all sin betong, men det skräckinjagande är dessvärre borta.
Jag hoppas att vårt nya stadion blir en plats dit inga lag vill komma utan att känna att förlusten ligger väldigt nära till hands - att vårt stadion blir en riktig hemmaborg. Som det en gång var och som det borde vara.
