Gästkrönika: So 80`s
Petter Lundgren får 80-tals flashbacks av gårdagen.
Med ont i nerverna tog jag 6:an till Brunnsparken från den gröna ön. Destination Ullevi via Harrys. Svindyra 20 sketna spänn för två hållplatser visade sig till slut bli riktigt prisvärt. Trippen till fastlandet blev nämligen denna måndagskväll en tripp tillbaka till barndomen. Ullevi av igår var nämligen precis som man minns den från fornstora da´r. Under promenaden över Heden såg man de mäktiga strålkastarpylonerna lysa upp det mörka höstrusket, "alla" verkade ha fått den allt annat än originella idén att mötas vid kulan-i-luften.
Regnet pissade ner, Göta Lejon spelade och Svea Rikes två enda storlag är i guldstrid. Till och med löparbanorna var som man minns dom, det vill säga täckta med grus och avsedda för speedway. Så visst var det 80-talsromantik på hög nivå och barndomsnostalgi för en 70-talist. Det enda som fattades var 1.500 pubertala 30-åringar skanderandes "VISA PATTARNA!" åt den blåvita paradorkesterns kvinnliga medlemmar inför fnissande småglin och dess förlägna farsor på sektionen precis bredvid klackläktaren. Allt var inte bättre förr.
Matchen i sig utvecklade sig till ett rent lidande. Ett chansbytande där man som inbiten supporter ömsom förbannar missade målchanser och ömsom förbannar att vi släpper till så många lägen bakåt (vad hände med tidig ledning med 2-0 och 70 minuters kontrollfotboll som på RG:s tid?). Lika bra jag säger det direkt. Jag är öppet och ärligt djupt avundsjuk på medgångs- och marginalsupportrar. Tänk att komma hem till frugan, småprata lite om ditt och datt. "Lite synd med vädret", "kul med så mycket folk och så många målchanser", "den där Kalle Svensson kan nog bli den nye Hysén". Åh vad hade jag inte givit för att kunna bry mig lite mindre. Ändå älskar jag det. Det är fulsnyggt, hatkärlek och 80-talsromantik på en och samma gång.
Den arena där jag både hyllat och förbannat namn som Steff, Nisse och Johnny, satt/stod jag igår och förbannade och hyllade till exempel Hjalmar Jonsson igår. Han börjar matchen uselt, fortsätter ännu sämre för att sedan vända på en femöring och vara bäst på planen under matchens sista timme. Hjalle är säregen. Han pratar grovast gôtebosska i truppen, kan lacka ur totalt i förblindat vredesmod över att förlora i dopphandboll på en lekfull semesterträning och är den sydländske medgångsspelaren personifierad, vilket gör det extra skönt att ha honom på vår sida.
Igår var dagen då Blåvitts doldisar fick stå i centrum och dominera. Det var dom värda och det styrker bara tesen att om vi skall ta guldet (vilket vi inte gör), så är det tack vare bredden, den högsta lägstanivån och den utpräglade vinnarmentaliteten. Och hur var det nu igen det brukade sluta på den sköna 80-talet? Jo Blåvitt visade att man var bäst när det gällde.