Krönika: Dags att inse verkligheten
Djurgårdens IF är inte lika bra i år. Det är helt enkelt för mycket som saknas idag än vad det var för ett år sedan.
För er som inte vet. Djurgårdens IF tog två raka SM-guld säsongerna 02 samt 03. Man var först med ett helt nytt koncept om hur verksamheten skulle skötas. Ett år senare har guldtårarna bytts ut. Idag är Djurgården ljusår från den klubb man en gång var.
- Styrelsen begär
- Tränaren begär
- Fansen begär
I slutändan även spelarna. De som skall uppfylla dessa krav. Självklart misslyckas man! Det är dags att inse verkligheten. Djurgårdens IF är inte lika bra i år.
När jag intog min plats den 5:e April 2004 för att beskåda premiären borta mot Trelleborg var det med stora förhoppningar om ännu en framgångsrik säsong med Djurgården. Och skäl saknades verkligen inte. Vi hade ju trots allt Allsvenskans målfarligaste anfallare i den Ouden, en nygammal mittfältsartist vid namn Abgar Barsom, en tränare som fullföljt spelidén samt Sveriges genomgående bästa publik på läktaren.
Men sen fanns det ju också vissa frågetecken. Hur skulle Barsom kunna ersätta Allsvenskans bästa spelare i Kim Källström? Klarar Zoran Lukic av att driva maskineriet vidare ensam? Hur tänker man som djurgårdare på att spela hemmamatcherna på Råsunda?
Svaret blev en av de mest turbulenta vårsäsongerna i Djurgårdens historia.
Det började med uteblivna resultat. Därpå uteblivna publikintäkter, kontraktsbråk med spelare, en styrelse som drar åt ena hållet och en tränare som drar åt det andra. I all denna röra försvann ytterligare en stor del av den stomme som var med att bygga upp denna vägvinnande organisation. Stefanidis vägrade skriva på nytt kontrakt. Bröndby uppmärksammade detta, och efter endast ett halvår var han försvunnen. Isaksson var redan klar för flytt, den Ouden gick inte ihop med Lukic, och vips så var dom borta.
Som om inte det var nog så presenterade styrelsen en helt ny ideologi inför höststarten där en headcoach ska agera förstetränare, och där man ville ha Lukic och Rehn som två assisterande coacher som skulle fungera som komplement bakom headcoachen. Stefan Rehn fullföljde ideologin, inte Zoran Lukic vilket jag idag har full förståelse för, det har aldrig varit Lukic riktiga roll att fungera som en andretränare. Och faktum är att han är för bra för att användas till en sådan position.
Så, Lukic försvann och in kom Kjell Jonevret, mannen som fick det största ansvaret för att de sportsliga framgångarna återigen skulle komma. Och med facit i hand så kan man ju ärligen säga att Kjell har gjort ett strålande jobb.
Gårdagens Djurgår´n är inte lika bra som dagens. Och det är just den punkten som skiljer Jonevret mot Lukic. Lukic såg alltid det professionella i sina spelare. Att alltid få spelaren att tro att man är bättre än vad man egentligen är. Och fungerade inte det så fick fanskapet veta hut.
Nu tror inte jag att Jonevret har intalat spelarna det motsatta. Men det han har gjort är att stimulera alla spelarna till den situationen man befinner sig i idag. Och med dem förutsättningarna kan man återigen bygga upp det "nya tråkiga effektiva Djurgår´n".
Det är helt enkelt för mycket som saknas idag än vad det var för ett år sedan. Största anledningen till den är Kim Källström.
Kim var den komplette dirigenten på planen, samtidigt som han med sin otroliga potential drog med sig de andra i truppen. Och det är just när man har en sådan spelare, man själv kan börja tro att man är jäkligt bra. Nu finns det ingen Kim Källström längre, och där av en förlorad trygghet. Någon måste ta ansvaret. Men jag kan fortfarande inte hitta den spelaren som kan axla det ansvaret.
Kapten Karlsson, en av våra bästa förra året, försökte. Idag hittar vi honom på bänken. Arneng har försökt, så till den grad att hans forna form kommit i skymundan av hans ansvar som kapten. För inte känner jag igen förra årets Arneng mot den idag.
Som djurgårdare har man idag kommit till ett vägskäl. Antingen följer man vägen ut och fortsätter tro på ambitionen om guld och framgångar. Eller också så tar man den andra vägen, inser fakta och accepterar Djurgår´n för vad det är idag och ger den tid som krävs för att bli bäst igen.
Jag har funnit den andra vägen. Hoppas Djurgården följer med mig den här gången.
