It's a mans mans mans world, but...
Vår man i Motala sitter i staden som leder bandyns elitserie och funderar över manlighet.
För två veckor sedan fyllde jag trettio år. Äntligen kan jag på riktigt kalla mig vuxen man. Inte pågadrul, spoling, knickedick, grabb eller glytt. Man, det är jag.
Nu är jag mogen att slänga serietidningar och popskivor i soptunnan och istället lägga tid och kraft på bilmeckande, husbyggen och klä mig i Gant-koftor. Sakta och säkert ska jag låta mitt kulturintag tas upp av Bruce Springsteen, Mats Olsson och Gunvald Larsson. Min fru ska jag skämtsamt kalla för regeringen och jag ska börja låtsas uppskatta vinterbad. Jag ska sluta med tv-spel och istället ge mig ut och jaga… älg, eller nåt.
Men tyvärr, inget av det där passar mig särskilt väl, och det är väl i och för sig inte så farligt. Jag kan än i dag, femton år senare, stå för min starka tvåa i träslöjd från högstadiet. Jag ljuger inte och säger att jag i år satt på vinterdäcken själv. Men, jag erkänner, mitt ointresse för många typiskt manliga sysselsättningar placerar mig ofta utanför. Det är många fikarumsdiskussioner och samtal jag inte kan ta del av. Jag har inget att tillföra när andra män över 30 ska utvärdera hästkrafter, arbetskängor och pellets.
Är jag fjollig? Nej, det tror jag inte. Är jag mjukis? Vet inte, kanske. Men jag är ändå säker på att jag är man. Även om jag på grund av allergier missade lumpen eller att jag inte har en aning om hur man trimmar en moped.
Som tur är har jag mitt fotbollsintresse. Inget förenar ju män, pojkar och gubbar som fascinationen för kampen mellan 22 utövare, en rullande boll och ett grönt slagfält. Fotboll; ett spel med män, för män. Många, många gånger har jag genom att nämna Zlatan, Lagerbäck eller TV3:s kommentatorer kunnat bryta isen med manliga bekanta.
För visst är fotboll något som främst tilltalar och består av just män? På Stadion, i sportredaktioner eller på Oleary’s ser det likadant ut. Det är samlingar för män, nästan bara män.
Malmö FF:s ordförande har kallats både för buffel och sossepamp, men har aldrig blivit omnämnd för sina feminina eller mjukare sidor. När Hasse Borg tillträdde som ny sportchef i MFF drog han på ett möte upp en penisatrapp för att illustrera vad som saknades i föreningen. Historien är idag uppskattad och smått legendarisk. Runt styrelsebordet satt män, bara män.
Nyligen rök stora grupper fotbollssupportrar ihop, många skadades och en person sköts till döds. Denna gång skedde det i Italien, nästa gång kan bli var som helst. Men helt säkert, på platsen kommer att finnas män, bara män.
Att följa ett fotbollslag kan vara ett helvete. Säsongen 2007 var det så. De sista åtta omgångarna balanserade många av oss på randen mellan frustration och vansinne. Bägaren rann som tur var aldrig över, vi slapp kravaller och våldsscener. Om säsongen fortsatt några veckor till, kan nog ingen säga säkert vad som kunnat hända.
På forumen har det alltid varit tydligt att Malmö-fansen är måna om sin läktare. De ständiga diskussionerna om brännandet av bengaler, valet av ingångsmusik och användandet av trumma på ståplats är intensiva och ofta konstruktiva för att få en så god stämning som möjligt. Årets skandalscener från Råsunda och Söderstadion eller att slåss i Malmö FF:s namn tar i princip alla forumskribenter avstånd ifrån.
Den direkta närheten till våldet och ursinnet i samband med alla starka känslor är ett problem. Det som förvånar när man bläddrar igenom foruminläggen, är att den typ av supportrar som de flesta reagerar på, skräms och störs av är de 15-åriga tjejerna med mobilkameror. Ingen annans intresse eller beteende är så felaktigt som deras. De ölstinna och bröliga männen som skriker okvädesord hit och dit men har svårt att hålla reda på spelarnas efternamn verkar inte alls vara lika opassande. Visst är det märkligt? De som förargas är förstås män, bara män.
I helgen kom nyheten att det bildats en supportergrupp, Feministas Malmö, vars mål är att förena Malmöstöttande tjejer och kvinnor. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ilskna och aggressiva inlägg blandades med försiktigt kritiska och skeptiska. De få som var odelat positiva fick genast höra att de saknade kulor och egentligen bara ville ligga med feminister.
Vad är det som upprör egentligen? Hur kan männens gemenskap vara hotad? Kan det vara så att tjejerna tvingas gruppera sig för att vi män varit dåliga på att välkomna dem i vår grupp? Vad är det som svider, är det så att vi män skäms egentligen? Inte är det förvånande att tjejerna haft svårt att hitta sin plats i den värld där domare kallas fittor, motståndare är horor och männen sjunger glatt och stolt om att varje gång de tar poäng, runkar de till Fotbollskväll?
Stephan Mendel-Enk har skrivit artiklar i fotbollsmagasinet Offside. Han har också skrivit en utmärkt bok, Med uppenbar känsla för stil –ett reportage om manlighet. Läs den. Man behöver varken vara radikalfeminist, velourpappa eller manshatare för att bli intresserad. Däremot är det svårt att inte börja tänka efter om man gillar fotboll, en eller flera öl då och då och, dessutom, inte vill skämmas över att kallas man.
Som fotbollssupporter har jag haft nöjet att få bryta en del barriärer. Sedan hösten 1999 har jag flera gånger sjungit och dansat med för mig såväl kända som okända män. I ren och skär glädje har jag kramat om främlingar och vid enstaka tillfällen fällt en tår tillsammans med andra män. Okej, det sista var bara en gång, men ändå…
Jag vill att de här sakerna också ska kunna ses som manliga. Samtidigt förstår jag inte varför kvinnor inte ska kunna få plats i den gemenskapen. Det är beundransvärt att det finns tjejer som anstränger sig för att ta plats. Ni är så välkomna.
