Passion = Älska + Avsky?
Det är lika bra att skriva det direkt: denna text kommer att uppröra. Åtminstone somliga.
Så om du, läsare, är en av de som inte kan förstå skribenters rättighet att överdriva eller använda ironi, eller om du är en av de som inte klarar av att i huvudet byta ut orden 'IFK Göteborg' mot din egen hin håle, kort sagt: om du är en av de som inte kan skilja mellan bu och bä: då kan du lika gärna sluta läsa här.
Därför att du kommer att bli upprörd. Antagligen väldigt upprörd. Därefter kommer du att skriva något fult eller hatiskt om mig på Himmelriket. Vilket egentligen är ganska barnsligt eftersom jag fullständigt kommer att ignorera vad du skriver om mig. Därför om du varit lika passionerat förälskad i fotboll som jag, skulle du förstå precis vad jag menar när jag säger: jag avskyr IFK Göteborg.
Och jag skäms inte för att säga det: jag avskyr IFK Göteborg. Visst, ingen hade sett mig säga detta mitt bland deras mest hårdföra anhängare. Eller kanske ens till någon mansperson över 14 år, men det bara är så: jag avskyr IFK Göteborg. Nästan lika mycket som jag älskar Malmö FF. Faktiskt. Och ingenting verkar kunna ändra min uppfattning. Jag minns inte längre varför jag egentligen började känna avsky för detta lag. Kanske var det en
kall höstdag 1987, då T. Holkgren tofflade in sitt orättvisa mål på Malmö Stadion. Kanske ännu tidigare. Kanske har jag ärvt det från någon äldre frände. Vem vet?
Men under åren, i takt med att jag lidit med mitt MFFs bittra öde att få vänta så länge på det som rättmätigt tillhör klubben, har jag också utvecklat och kultiverat min avsky för de blårandiga. Varje misslyckad värvning har jag skrattat hånfullt åt. Varje förlorad poäng har skänkt mig en tillfredställelse. Varje motgång har jag nöjt beskådat. Ekonomisk kris: jag har gottat mig. Tränaren får sparken: där är jag med mitt leende igen.
Det tog många år efter T. Nilfsons sista match, innan jag kunde acceptera att han faktiskt varit en ganska hygglig fotbollsspelare. Så länge J. Elkund spelade i landslaget vägrade jag titta. Jag får rysningar bara jag hör namnet H. Milt (not 1). Jag vägrar tom konsekvent att äta pytt-i-panna. Och försök absolut inte övertyga mig om att det är bättre att vinna en förlorarcup än att vara i final i den finaste av alla finaler för ett klubblag. De kan kalla sig 'meste mästare' tills de blir blåa i ansiktet: jag tillhör ändå den den hårda kärnan av fotbollsstatistiker som endast
räknar seriesegrar.
De nyheter jag önskar hitta i en sportbilaga, näst efter okritiskt beröm och hänförelse över Di Blåes konster på fotbollsplanen, är dåliga nyheter för de blårandiga. Allt beaktas. Minsta lilla otäcka rykte är av intresse. Varje
skandal tilldrar sig mitt gillande. En ny förlust för de blårandiga - och jag vet att fotbollsgudarna är på min sida.
Av de ögonblick i mitt fotbollsliv som jag räknar som de allra, allra värsta, härrör två av de tre allra, allra värsta från obehagliga kontakter med de blårandiga. Om jag bortser från det ögonblick då T. Francis nickade in det djupt orättvisa målet i Mûnchen, är det T. Holmprens oärliga toffel och det officiella tillkännagivandet av vår fd skyttekungs övergång som drabbat mig allra värst.
Jag vet att det låter neurotiskt, på gränsen till patologiskt. Men samtidigt är det så enkelt och självklart. Den gränslösa kärleken kan inte existera utan sin mörka motpart. All den spänning, glädje och sorg som MFF skänkt mig i min vardag kan endast synas i all sin skönhet om den speglas mot mörkrets onda makt. Jag menar, får riddaren sätta på prinsessan innan han dödat draken? Får Hopalong Cassidy sätta på Manolito innan alla svartklädda mustaschprydda skurkar bitit i gruset?
Nej, just det. Och det är där någonstans min passion för fotbollen blommar som vackrast: när mitt MFF står stolt och starkt allra, allra överst, samtidigt som den lede fi biter i gräset och vrider sig i plågor. Ingen vinst skänker mig sådan frid och lycka som en vinst över de rälige blårandige avfällingarna. Ingen förlust slår mig med större smärta än en förlust mot de onämnbara.
Och så i är ställs allting plötsligt på sin spets. Hade någon inför premiären berättat för mig att guldkampen skulle stå mellan stolta vackra MFF och de krumryggiga blårandige, så hade jag skrattat högt. Hade någon ställt samma fråga i Juni, i Juli, eller tom Augusti hade jag grinat också. Men lik förbannat växte sig draken stark igen. Samma drake som bara var ett stolpskott från superettan, för inte ens två säsonger sedan. Samma drake som ohyfsat och oärligt bestulit oss på så mycket. Samma drake står nu där och dreglar och vill åter stjäla föreställningen.
Men i år är det stopp. I år vinner vi. Svärdet är vässat. Jag tillhör visserligen de som svor den dagen stolpen räddade kvar de blårandiga i högsta serien. Men idag är jag faktiskt glad att historien inte vände det hållet. För i år har MFF inte bara chans att bli mästare. Men vi kan bli mästare på bekostnad av det lag jag älskar att avsky. Och vi har chansen att göra det i deras egen rövarkula.
Faktum är, att om mitt hjärta slutade dunka så j*vligt, kunde det inte vara mycket bättre.
PS. Det är för övrigt lögn att vår eminente högerback egentligen har spelat i IFK Göteborg. Enligt mina säkra källor tvingades han till ett slavkontrakt och hatade varje minut av sin tid där.
PS. Om någon får för sig att denna text skulle uppmana till hat och våld mot IFK Göteborg, vill jag tillägga att det enda jag avskyr mer än IFK Göteborg är idioter som vill dra mitt MFF s namn i smutsen genom att utnyttja
klubben som förevändning för uppvigling, huliganism och våld. Må ni för alltid bli avstängda från MFFs matcher i all framtid.
(not1) För övrigt bör Gustav Antersson ha gjort historiens värsta karriärval: först målskytt för IFK Göteborg och därefter för Di Röde. Brrrrrr.
