Krönika: Om trendderbyn, lojalitet, och säsongen 2005
Säsongen 2004 var kanske det bästa som kunde hänt DIF. För att utvecklas som klubb måste man möta bakslag. Det gäller bara att tackla dem på rätt sätt.
De en gång så omåttligt populära Stockholmsderbyna har fallit i ett totalt mörker. Vad har hänt med de 10 000 människor som för bara ett år sedan fyllde ut ett fullsatt Råsunda Stadion?
En häftig grej kan tänkas vara att gå på ett derby. Sen om man är Djurgårdare, Gnagare eller Bajare, det är strunt samma. Så länge du får vara med och suga in denna härlighet som Stockholmsderbyna en gång i tiden var kända för.
Trenden är solklar. Idag ska man vara glad om ett derby fylls till 20 000 åskådare. Likaså om matchen i sig blir en riktig upplevelse. Men jag förstår dom som inte vill gå. Vem vill se ett krampaktigt AIK spela mot ett vanligt mediokert mittenlag som Djurgår´n? Möjligtvis chansen att få vara med i upplevelsen om att se AIK åka ned i Superettan.
Men det är kanske just det här som behövs för supporterkulturen. När du väl har sållat bort agnarna från vetet, så finns det ingen bättre stämning.
Jag utnyttjar två fakta.
- Alltid, Oavsett
- Utrecht hemma
Det var sagt att det skulle bli en promenadseger för Utrecht mot Djurgården på Råsunda. Nu föll vi på mållinjen och gjorde kanske årets bästa match. Så även på läktaren hölls matchen vid liv, från början till slutet. Och som vi gjorde det! En genomgående makalös inramning från de ca 3 500 blårandiga själar som hade sökt sig dit.
Och då kan man ändå som supporter börja fundera om man ska skämmas för hur många som dök upp, eller vara stolt för det man har. Jag är i varje fall stolt. De e vi som e Djurgår´n!
Kommer ni ihåg 3-3 derbyt mot AIK förra året? Jag gör det! Inte nog med att det slutade som det gjorde, då ett nummer större Djurgården blir totalt förlamade och AIK hämtar in 3 mål på 12 minuter. Det var ju min födelsedag också!!! Men om vi avstår från mina födelsedagstårar, och utgår från matchen i sig, så låg AIK på första plats inför matchen och vi på andra. Samtidigt så fortsätter derbytrenden, folk strömmar in på Råsunda. Vem vill inte se ett Stockholmsderby, likaså vårsäsongens första stora seriefinal?
Kim, Elmander, Isak och Dorsin. Idag finner vi dem samtliga i betydligt mer professionella ligor. Klart det smittar av sig till övriga Stockholm, man vill ju inte missa årets match. Nu när AIK verkar vara på gång igen. Förvisso dalade man resten av säsongen, men det är nuet som bestämmer och då är trenden solklar. Det är/var inne att gå på Stockholmsderby.
Nu hoppas jag, mest för klubbarnas skull, att publiken hittar tillbaka till säsongen 2005. Jag läser gårdagens tidning och finner att kontraktet är säkrat för minst tre år på Stockholms Stadion. Jag längtar redan.
Lojalitet, ett ord som har vuxit fram i takt med förlorade sportsliga framgångar. När laget dalar, är det lojaliteten som står längst fram i ledet. Djurgården har varit en av årets starkast lysande klubbar för detta ord. Dessvärre inte i positiva ordalag.
Spelarkarusellen, liksom tränare och styrelsekarusellen, har gått på högvarv 2004. Av dessa kan jag förvisso bara finna två stycken som inte fullföljde sina kontrakt. Stefanidis och Isaksson. Isaksson lämnade klubben med ett gott hjärta. Sen är killen trots allt landslagsmålvakt också, klart han vill fortsätta utvecklas.
Stefanidis är enligt mig fortfarande ett inte avslutat kapitel. Han begärde, dom la fram, han sket och stack. För några tusen mer i månaden. Då kan vi börja prata lojalitet! Jag som trodde Stefanidis trivdes i Djurgården. Det kanske han gjorde också, men "money talks, bullshit walks".
Jag förstår inte hans resonemang. Stefanidis kunde ha fått sitt efterlängtade kontrakt när som helst. Klubbar ryckte och slet i honom mest hela tiden. Hans ekonomiska framtid var det nog ingen som var orolig över. Och så gör han så här! Det är klart man blir förbannad. Och vad får Djurgården för det? Inte ett jäkla dugg! Nu vet jag inte hur det går för honom i Bröndby, och ärligt talat bryr jag mig inte heller. Men det gångna svider. Även för Stefanidis.
Så till 2005. Jag hoppas och tror på en framgångsrik säsong. I alla fall bättre än den nuvarande. Kontrakten med våra egna spelare har löst sig, lite med undantag för Andreas Johansson. Men jag hoppas på att "Adde" stannar kvar, för är det någon som står för sann lojalitet så är det ändå han.
Vi skall tillbaka till Stockholms Stadion. Självklart ger det ett lyft, publikmässigt och framför allt för spelarna själva. Som spelare hade inte Råsunda stått högt i kurs för mig i alla fall.
Med lite nytt fräscht blod i truppen så tror jag på en mycket framgångsrik säsong nästa år. Klubben får jobba i fred, Jonevret gör sin första riktiga säsong med Djurgården från start, och spelarna stannar kvar. Förhoppningsvis.
I all denna röra så kanske säsongen 2004 var det bästa som kunde hända Djurgården när man väl tänker efter. För att utvecklas som klubb måste man få bakslag, det gäller bara att tackla dem på rätt sätt. Och det känns som om vi är rätt klubb att kunna göra det på bästa sätt.
Vi syns på Stadion!
