Gästkrönika: "Att ta sig an en uppförsbacke"
Ellos bygger anfall. Ett instick kommer centralt. Momentet innan har Bjärsa gått bort sig och Stefan Ishizaki löper in i ytan. Han hänger bollen i höger burgavel, utan chans för Bengan. 0-1. Vi har uppförsbacke. En brant jävel. Vad gör vi?
Exemplet är påhittat och jag är inte på något sätt ute efter Bjärsmyr här. Men det eller något liknande kunde ha hänt. Frågan är: hur skulle laget reagera? Hur skulle spelarna ta sig an sin uppgift, den nya svårare situation som uppstått? Hur skulle vi vilja att de tog sig an den?
”Jävla sopa, han kan kvittera själv!”
Ett alternativ kunde ju vara att hela laget börjar tjura. Ragge kunde skrika åt Bjärsa att han är en jävla sopa och att det är omöjligt att försvara målet med en sån vid sin sida. Tomas Olsson kunde vända ryggen åt sin lagkamrat och gå därifrån, skakandes på huvudet och muttrandes om idioter och ursäkter till fotbollsspelare. Alex kunde ta sitt kaptensansvar och ”peppa laget” – genom att tala om för de andra spelarna att åtminstone de gjort sitt jobb och att vi nog ska ha någon annan på Bjärsas position nästa år. Pontus kunde glidtackla Bjärsmyr i midjehöjd, för att få honom av banan.
Grabbarna kunde kort och gott tänka, att ”den jävla Bjärsmyr har ju strulat till det – så han kan fanimej kvittera själv också”.
Personligen hade jag tyckt det skulle varit lite tjatigt. Jag tror de flesta av er håller med mig. Håkan Mild hade förmodligen slagit ihjäl närmaste människa om vårt lag agerat på ett sätt som ens påminner om det där.
Vändningar fixar man tillsammans
Vad vi vill och vad vi förväntar oss av IFK Göteborg när vi får ett mål i baken, det är två saker. För det första att samtliga spelare kör ner huvudet mellan axlarna, biter ihop och fräser ”nu jävlar!” Minst en boll ska in, förlust ska inte vara ett alternativ. Vi förväntar oss att laget löser problemet som ett kollektiv, hur klantigt en enskild spelare än har betett sig. Misstag kan vara individuella, men ansvaret för att reparera dem är det aldrig.
För det andra ska samtliga i efterhand lära sig av misstaget. Individen ska tänka sig för när liknande situationer uppstår i framtiden. Laget ska snacka inbördes under spelets gång, spelarna ska hjälpa varann med positioner och markering. Tränarstaben ska ta ansvar för att samtliga får en genomgång av situationen efter matchen. Killarna ska ha feedback på sin insats. Lagledningen ska i möjligaste mån minimera risken för en upprepning.
Misstag på läktarna…
Det där är självklart på planen, men hur är det på läktarna? Låt se nu.
Den 28 oktober vann vi SM-guld på Ullevi. Folk var som tokiga av glädje och tacka fan för det: vi hade väntat i elva år, många på plats var små barn vid tiden för förra guldet.
Tyvärr drabbas Blåvitt i efterhand av omfattande kostnader för firandet. Runt 450 stolar gick sönder på Ullevi, stolar som IFK som matcharrangör får pröjsa. De flesta fanns på etagen över LM – på den utökade klacksektionen, N. Det har snackats om att det skulle handla om medveten skadegörelse, men jag vill inte tro att det var så annat än i undantagsfall. De flesta stolar gick nog sönder då segerrusiga, euforiska änglar hoppade och sjöng fram Blåvitt under andra halvlek, med 2-0 i ryggen och SM-guldet 45 minuter bort. Visst, det var tanklöst och nonchalant. Men ändå: läget var minst sagt speciellt – och jag tror inte många visste hur dyra stolarna faktiskt är. Det handlade nog om misstag i de flesta fall, grejer ”förövarna” inte skulle göra om, om de fick chansen att ändra det hela.
…så: vad gör vi?
Detta för oss tillbaka till inledningen, Bjärsas misstag och lagkamraternas alternativa sätt att ta sig an den situation som uppstått. Vi vet allihop hur vi vill att laget ska agera i motgång.
Nu har några av oss på läktarna orsakat en motgång. Så: vad gör vi? Far vi i strupen på varandra, dömer ut varandra som svinpälsar, mongon och liknande? Eller kollar vi hur vi kan lösa problemet, gör det tillsammans – och lär oss nåt för framtiden? Hur gör du?
Det finns förvisso inga rätt och fel här. I grunden handlar det om hur gärna man vill nå resultat och vad man är beredd att offra för att göra det. Supporterklubben Änglarna har hur som helst valt att försöka hjälpa Blåvitt med det här. Vi hoppas att så många som möjligt vill hjälpa oss att hjälpa föreningen.
Minimera skadan, informera om orsaken, förebygg upprepningar
Vad vi gjort är:
1) Vi har dragit igång en insamling för att ge alla som vill en chans att bidra till reparationerna. Många har valt att göra detta; på tre veckor har vi fått in runt 25.000 kronor. Insamlingen är fortfarande aktiv och vi är alltjämt tacksamma för alla bidrag!
2) Lördagen den 8/12 och med start klockan 10.00 kommer vi, tillsammans med vår hjälpgrupp och andra frivilliga, att arbeta av en del av kostnaden på plats på Ullevi. Vi kommer att vara 20-25 personer (GotEvents önskemål) och jobba i 4-6 timmar med reparation och återställning av stolar. För varje person dras 150 kronor/timma från den räkning som IFK Göteborg kommer att få. Jobbar man sex timmar skänker man alltså 900 spänn direkt till IFK Göteborg. Vi har fortfarande några vakanser, vill du vara med kan du skicka ett mejl till almgren@anglarna.se.
3) Vår förhoppning med detta är förstås att kunna täcka en så stor del av kostnaden som möjligt. Den största vinsten med den här kampanjen, hoppas vi dock kommer 2008. Det kanske främsta syftet är nämligen att ingen ska gå in på Ullevi nästa år och inte veta vad en sönderhoppad stol kostar IFK Göteborg. Vi tror det är viktigt, av det enkla skälet att vi litar på att vi alla är blåvita i själ och hjärta. Vi tror inte att någon av oss medvetet vill skada vår förening. Jämför vi med exemplet i inledningen, så har vi på sätt och vis tagit på oss rollen som förmedlare av feedback och information.
4) Slutligen: vi arbetar även på en praktisk lösning för att minimera risken för upprepningar under 2008. Tanken är att kunna spärra stolarna på klacksektionen i uppfällt läge med hjälp av industribuntband. Vi kommer att göra jobbet tillsammans med frivilliga från vår Hjälpgrupp. Ska en stol gå sönder nästa år, så ska det i princip vara för att någon vill sabba den. Och då kan man ju hoppas att omkringvarande änglar visar lite civilkurage och säger ifrån.
Ska man sammanfatta detta, så finns det ett par lärdomar att dra ur kostnaderna för de skadade stolarna. Den första är: vi kan alltid bli bättre – inte ens när vi tar SM-guld är vi perfekta. Och kan vi bli bättre, så ska vi bli det också. Allihop. Den andra är: misstag kan vara individuella, men vi reparerar dem tillsammans eller inte alls.
Jag kan inte se det på nåt annat sätt. Det finns inga alternativ om vi på allvar vill framåt. Så, änglar, vi ligger under med 0-1 och uppförsbacken är en brant jävel. Vad gör vi alltså?
(Texten skrevs ursprungligen för www.anglarna.se, Supporterklubben tackar Alltid Blåvitt för hjälpen att sprida information).
