En fotbollsarenas själ
Himmelrikets egen ciceron, Carlo, guidar oss genom MFF-historiens vindlande och nostalgidoftande trädgård. I detta alster får vi njuta av Malmös fotbollsarenor.
"Vem kan väl älska en rostig spik?
Men tänk med vilken kärlek en trasig cykelslang kan hänga på den
År efter år i det sällan upplysta uthuset"
Ungefär så diktade MFF-vännen och författaren Jacques Werup.
Vem kan väl älska en fotbollsplan som ligger och gömmer sig och låtsas att den inte finns till i någon avkrok i en mörk skog, när det finns imposanta arenor med plats för 80000 åskådare?
Vem kan väl älska ett nedslitet, nedklottrat, fallfärdigt stadion i en ruffig stadsdel där fattigdomen visar upp sig med all sin trista tydlighet, när ett under av bekvämlighetens lyx finns hos grannen på andra sidan gränsen?
Vem kan väl älska att stå tätt packad under den obarmhärtiga afrikanska solen, utan takskydd och med risk för att läktarna faller samman, när de besuttnas klubbar lockar med loger, skinnsoffor och champagne?
Svaret är naturligtvis att det är alla som känner sann kärlek till just sin klubb, till just sitt fotbollshem på jorden. Vi bryr oss inte om att det prålar mer i London, Madrid eller München. Vårt hem är vår borg, med sin speciella själ.
Malmö Idrottsplats
Lördagseftermiddagen den 4 juli 1896 vandrade ett par tusen förväntansfulla människor till invigningen av Malmö Idrottsplats. Stadsfullmäktiges ordförande höll tal. Wendes artilleriregementes musikkår blåste fanfar. Mitt första fotbollshem hade lite nyfiket tittat ut över staden Malmö.
51 år senare kom en sjuåring, krampaktigt hållande faderns trygga hand, till idrottsplatsen för första gången, till den underbara plats som så starkt satte sin prägel på och berikade min barndom.
Solvarmt trä. Cigarettrök. MFF-orkestern. Nyklippt gräs. Den manuella anslagstavlan. Alla över trettio bärandes hattar. Avsaknaden av damer i publiken. Storsegrar. Småpågarna bakom målet. Exotiska gästande lag - ända ifrån England ibland. Storsegrar igen. Solsken. Kokta korvar. Dofter från gubbarnas termosar. Kjell Rosén. Loranga. Fåtalet bortasupportrar, alltid tysta. Erik Nilsson. Innerkretsen. Gripen. Skratt borta från Stellans kant. Hövdingen på lagledarbänken. Todde lindad. Storsegrar igen. Mörkhyade brassar som fick våra ögon att nästan ramla ut ur hålorna. Megafonförsedda hejaklacksledare. Skrovliga högtalare. Packa er mot ”mittelen” fullsatt. Själen hos Malmös Gamla IP.
Men vad är en fotbollsarenas innersta utan profilerna i publiken? Utan stammisarna? Hade det varit lika roligt för oss i tioårsåldern om inte Axel fanns? Axel, klädd i skinande vitt. Axel som trots uppnådd medelålder pratade som oss ungar, som ständigt högljutt smädade domare och bortaspelare, och därför blev vår idol. Eller Erik, med kepsen ner över näsan och med grova marschkängor på fötterna, alltid beredd att tala om "hur mycket det blir i dag", som vi sa på den tiden.
Malmö Ip försökte att återfödas i ett vällovligt syfte, men i fel tid. Renoveringen blev snarare en okänslig våldtäkt på idyllen. Det går inte att återskapa något som hör till en svunnen tid.
Nu får IP duga till dem som förtjänar det.
(källa: MT96)
Malmö Stadion
Nationen hade förärats ett VM i fotboll. Det måste byggas nytt. Idrottsplatser, vallar och ängar skulle ge plats för arenor och stadior. När jag på avstånd först såg uppenbarelsen var det som en oas i öknen för den törstande. Trodde knappt att det var sant. Malmö Stadion! Så stort. Så vackert. Så modernt. Så i tiden. Var detta verkligen mitt nya fotbollshem? Jag hade flyttat från en stuga på landet till en jättevåning i staden, kändes det som.
Såg några matcher med leende mun. Vet inte varför leendet ibland stelnade och ögonen fuktades. Att ligga bakom målet var inte värdigt en ung man på hela 18 år. Kände mig inte riktigt lika delaktig i spelet, tyckte jag. Berodde det på avståndet till spelarna? Det var som om jag hade blivit vuxen lite för tidigt, nästan över en natt. Vad skrek nu Tore i målet? Det hördes inte hit upp. Och var tog Axel och Erik vägen? Kände de sig inte hemma i den moderna tiden? Eller försvann de i den väldiga arenans gråa nivellerade betong?
Men människan är pragmatiker och vänjer sig vid allt. Stadion fick mer och mer sin själ även för en det var bättre förr nostalgiker, som jag. SM-tecken och internationella matcher mot storheter bet varandra i svansen på vårt stadion. Till och med sittandes framför radioapparaten i periferin, lyssnandes på sportextra fick Malmö Stadion sin själ. Måljingel och speakerröst. Vi går till Malmö Stadion, och jag visste, jag var säker på vem som gjort mål.
Malmö Stadion blev under många år samma skräckarena för motståndarna som Gamla IP.
Det slogs publikrekord här, mot HIF, vem annars.
Publiken har under det halva sekel som gått förändrats. Från mumlande jag har sett allt kepsgubbar i sina beiga jackor, till himmelsblåprydda supportrar. Från bortskämda ifrågasättande kommentarer och märggenomträngande tutor till medryckande sång.
Men också, det måste sägas, till ett hårdare hata-ramsor klimat.
Nu lägger sig vårt inpinkade Malmö Stadion snart stilla, vänligt, lugnt i en vrå i minnenas kammare för alla MFF:are. Det tar en tid, sen minns vi allt det ljusa. Även stinkande urinoarer, löparbanor och blaskigt öl får ett förlåtande skimmer i tidens allt mer överseende och mindre välputsade backspegel.
Det var ju här vi gick till Europacup-final. Det var ju här som Bosse och Zlatan hade sin hemmaplan.
Det var ju hit jag återkom match efter match efter….match……efter….match….efter…….
Swedbank Stadion
Eller Malmö Nya Stadion. Eller Eric Persson Stadion. Eller Bosse Larsson Stadion.
Det växer. För den utanför Malmö boende finns en webbkamera som förmedlar det underbara.
Det är på allvar nu. Malmö FF skall äntligen få en riktig fotbollsarena.
Jag har redan utsett min plats. Sven och jag slåss om samma stol. Blir en hård match. Vi är bägge oldboys men i god form.
På våra förskolor och lekplatser springer det omkring ungar som kommer att begå sin MFF-debut på vårt nya stadion. Och någonstans i detta nu, under ett passionerat ögonblick sås ett frö i en kvinna. Detta frö som om några år för första gången håller sin far i handen och tar plats på Malmö FF:s eget fotbollsstadion.
Vad händer när detta frö är 70 år? Klagar han/hon på att logerna på Swedbank är obekväma och att Dom Perignonen inte håller högsta klass? Är det dags att bygga nytt då? Vilken standard håller vårt kära lag? Hur många guld har vi tagit här? Vem vet? Que sera sera.
Och kära läsare. Vad säger ni när barnbarnet en gång i framtiden pekar på Gamla IP och utbrister. ”Spelade verkligen MFF på den lilla idrottsplatsen, det tror jag inte på”.
Eller när sonen lite nedlåtande pekandes på Malmö Stadion säger ”Pappa, det måste ha varit kasst att gå på fotboll där inne”.
Vad svarar ni då?
Så här så klart : Alla världens fotbollsarenor har... sina dofter, sitt utseende, sina ljud, sin kultur, sina minnen, sin historia, sina färger. Sin själ.
Dessa arenor var vårt älskade Malmö FF:s hem och själ under många underbara år.
"Jag ha varit med om dig
Jag kan aldrig förlora dig"
J Werup
