Himmelsblå legender: Prawitz Öberg
Prawitz Öberg - landslagets frisparksskytt
Världen höll andan det här året. Permissioner drogs in från regementen. Giv akt var kommenderat. Den sovjetiska flottan satte kurs mot den mellanamerikanska kusten och vår värld närmade sig ett tredje världskrig.
I det fortfarande trygga folkhemmet sitter gammal som ung klistrade framför TV-apparaterna när Lennart Hyland bjuder in till sin hörna under lördagskvällens tillbakalutade väntan på vilodagen. Samme Hyland som tar oss med till Colorado där en puck ”gliiiiiiiiiiiiiiideeeeeeer” in i ett tomt kanadensiskt mål - ett referat lika klassiskt som Sven Jerrings ”Japaner, japaner, överallt japaner”.
En okänd grupp som heter Beatles ger ut sin första singel, säkert ovetande om konsekvenserna. Jag äter det godaste äpple jag någonsin förtärt. Ett äpple odlat och skördat i en trädgård tillhörande detta dramatiska års vinnare av guldbollen, Prawitz Öberg.
Men framförallt. Chrustjov bestämmer sig för att inte ta fighten som höll vår planet i ett strupgrepp.
Prawitz Öberg var den komplette spelaren med näst intill Bosse Larssonska kvaliteter. Han kom till MFF under tidigt femtiotal då vår glansperiod hade börjat att diminuera en aning.
En observant iakttagare, studerandes lagbilden av 1952 års mästare, kan se den hårfagre ynglingen vid sina lagkamraters sida, men tyvärr för Prawitz hade han inte spelat tillräckligt många matcher för att få medalj. Det skulle dröja till 1965 och många förlorade hårstrån innan han äntligen, som så många andra MFF:are kunde titulera sig svensk mästare.
Det var en sån där dag då den olidliga skånska vintern var satt under press som jag först såg Prawitz. Klassiska Sorgenfris grusplan, bakom det höga staketet med den lilla ingången och den buttra vaktmästaren, svarade alltid för ouvertyren till ett nytt förhoppningsfullt himmelsblått år. Han sköt en frispark så hård, så välplacerad och så värmande för de frusna åskådarna, att man redan då kunde ana att han inom kort skulle bli både MFF:s och landslagets första val som frisparksskytt.
Det snackades Prawitz den eftermiddagen över söndagsmiddagen och köksbordskaffegöken på Spångatan, Amiralsgatan, Roskildevägen, Ystadsgatan, ja var helst en MFF:are bodde.
Ännu en storspelare hade presenterat sig för den kräsna malmöpubliken. Prawitz blev en spelare som under många år kom att vara en av folkkäraste.
1964 var året som MFF för första gången skulle praktisera det av många då klandrade 4-2-4-systemet. Endast två spelare på mittfältet ställde oerhörda krav på just dessa. Men i MFF fanns två spelare som väl uppfyllde kraven, nämligen ”Lill-Kick” Svensson och Prawitz Öberg. Efter matchen mot IS Halmia (som MFF vann med 6-1. Ett mål av Prawitz) skrev Kvp att MFF borde satsat mycket tidigare på den här taktiken i och med att laget förfogar över en spelare som Prawitz Öberg.
Samma år står Prawitz på toppen av sin långa framgångsrika karriär. Han spelar i samtliga landskamper, märkligt nog som enda MFF:are. Det hände en gång att han vid en landslagssamling i Stockholm på ädelskånska beställde in småbröd (ett ganska vanligt skånskt uttryck på den tiden) till kaffet. Den unga lokala servitrisen förstod inte vad han menade. Landslagskompisarna skrattar varpå Prawitz ryter: ”Kagor för fan, kagor, jag vill ha kagor ”
”Hallå Frasse! Ser att paellan är lika farlig som gulaschen för din figur”
”Hallå Francisko! Jävelen va du kan kuta”
”Hallå Alfredo! Dom säger att du och jag påminner om varandra”
Ja, inte vet jag om det var så Prawitz sa till Puskas, Gento och di Stefano när han anlände till Madrid och Santiago Bernabeu. Hade Prawitz fått kontrakt med den kanske mest framgångsrika klubben i fotbollshistorien? Skulle han byta ut den himmelsblå mot den vita så för alla motståndare fruktade Real-tröjan?
Nej, men på den tiden hade den utmärkta tidningen Idrottsbladet, med den oförliknelige Torsten Tegnér i spetsen, satt upp ett pris som skulle gå till den bästa spelaren i allsvenskan.
Detta år fick Prawitz ta emot den utmärkelsen, före namn som Tord Grip och Björn Nordqvist. Som belöning fick han träna en vecka med Real Madrid.
Efter avslutad karriär blev Prawitz spelande tränare för Gunnarstorp. Det var mycket nära att han blev allsvensk även i tränarrollen. I kvalet mot ett till tänderna konditionstränat IFK Holmsund, på en träskplan, blev det dock förlust och stockholmspressen strängade sina lyror alldeles förträffligt.
Vad som sen hände när Holmsund i allsvenskan kom till Malmö Stadion och till en plan där bollen rullade förstår vi alla.
År 1995 vill Prawitz Öberg inte vara med längre. Han lämnar oss samma år som backkämpen Erik Nilsson. Det CV som Prawitz kunde presentera för Sankte Per måste ha väckt respekt och beundran:
515 matcher för MFF.
103 mål och lagkapten i många år.
26 landskamper och första frisparksläggare i nationalelvan.
Reserv vid VM-58 när Sverige tog silver.
Klippte till Torsten Furucrantz i en av de alltid heta matcherna mot Djurgården.
Mitt nyårslöfte får bli att äta fler äpplen och därför tänka lite oftare på den spelare som jag saknar mest i Blått ett lag, boken där den utmärkte Mats Weman tillsammans med FV-bröder har tagit ut gräddan av alla spelare som förgyllt vårt Malmö FF.
