Gästkrönika: Att vara så långt ifrån den plats man helst vill vara på
Många är de MFF-bitna som av en eller annan anledning tvingas följa sitt lag på avstånd. Gästskribenten till denna krönika berättar hur han föll för MFF och hur jobbigt det är att inte längre kunna se sitt lag på plats.
Jag är snart nitton år och från de djupaste göingeskogarna ett par mil norr om Kristianstad. Som liten grabb upptäckte jag snabbt min passion i livet - den där runda saken i läder som man sparkar på och som förhoppningsvis ska hamna i nätet tillslut. Men svensk fotboll var inte riktigt min grej. Det vill säga innan jag för första gången besökte Malmö Stadion.
En solig söndag i september 2003 åkte jag tillsammans med mitt fotbollslag på bussresa till Malmö. Det var en tradition för oss att på hösten åka och kolla allsvensk fotboll. Tidigare år hade vi åkt västerut till en stad (som jag knappt vill nämna vid namn) för att kolla på vad som just då var Skånes bästa lag. Men eftersom Malmö och Malmö FF hade tagit sig tillbaka upp på tronen igen bar det alltså iväg till Stadion.
Redan utanför arenan kände jag något som jag aldrig tidigare känt. Massvis med folk på strålande humör, ett sorl av prat och alla snackade enbart om en sak: Malmö FF - laget som äntligen hade tagit sig tillbaka till svensk fotbolls finrum och sakta men säkert klättrade mot den absoluta toppen.
Jag klev in på södra läktaren och möttes på andra sidan av ett mäktigt publikhav. Det var sång, det var dans, det var glädje, det var tryck. Hade aldrig tidigare sett något liknande på en svensk läktare. MFF mötte Bajen och matchen slutade 6-0. Tobias Grahn gjorde mål i sin debut, Ijeh och Skoog levererade som vanligt och en viss Marcus Rosenberg fick hoppa in och sätta en balja. Jag var frälst!
Från den stunden visste jag vilket lag som var mitt. Något föll på plats där i mitt inre.
Sedan dess har jag knappt missat en match på Stadion. Jag har sett Afonso sätta bananskruvar i nättaket. Jag har sett Skånederbyn vinnas. Jag har sett Rosenbergs sista match innan proffslivet. Jag har fått vara med och fira ett SM-guld. Jag har till och med sett Kung-Hasse göra två mål i en och samma match. Jag har varit i Malmö och sett fotboll minst tretton gånger om året. Fram tills nu.
I slutet av augusti blev jag antagen till Örebro Universitet. Ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Första tanken var naturligtvis spontan glädje. Jag skulle flytta hemifrån och få ”känna på det verkliga livet”, men nånstans i bakhuvudet fanns en känsla av obehag. Hur skulle det bli med MFF. Jag tittade på mitt årskort på norra stå. Det var värdelöst.
Och nu sitter jag alltså här på studentgatan en regning måndagkväll och tänker tillbaka på ännu en säsong med mitt kära MFF. Som vanligt lyckades vi inte svara upp till de högt ställda förväntningarna, men lik förbannat hade jag velat se oss förlora i sista matchen för säsongen mot Elfsborg.
Det spelar ingen roll hur dåligt det än går, jag åker gärna de där tio milen med tåg från Kristianstad för att känna stämningen, känna lukten av nygrillad korv och höra ljudet av ”äntligen väder” från de gamla knastriga högtalarna. Självklart har jag följt laget så gott jag har kunnat här uppifrån, via TV, webbradio och internet. Men det blir inte samma sak.
Jag trivs väldigt bra i Örebro och ångrar inte för en sekund att jag tog chansen och flyttade hit. Men då och då försvinner jag bort för mig själv i tankarna till ett soligt stadion och en 4-0 vinst över Gnaget.
Sådana minnen kommer stanna i mitt huvud så länge jag lever.
