Måndag morgon...
...och redaktör Kjelldén har kommit fram till att förlängningen av Tom Prahls kontrakt är alldeles lysande.
Jag var länge tveksam. Men det är jag inte längre. Beslutet att erbjuda Tom Prahl nytt kontrakt är något som kan göra MFF till den nya stormakten i skandinavisk fotboll.
Men som sagt. Jag var tveksam. "Krisen" i maj som Prahl hade väldigt svårt att hantera var en faktor. Den påstådda schismen mellan honom och Hasse Borg en annan. Framförallt var det Tobias Grahns motvilja mot Prahl som ställde till det i mitt huvud. Frågan ställdes ofta. Är verkligen Tom Prahl rätt man att leda MFF?
Och nu, efter månader av grubblande har jag alltså bestämt mig för att ja, Tom Prahl är precis rätt man att leda MFF.
Jag kom till insikt i lördags mellan 16 och 18. På teven briljerade Arsenal som aldrig förr och alla, precis alla, fotbollsälskare måste blivit precis lika imponerade som jag. Lekfullheten i spelet var slående. Säkerheten likaså. Och bredvid planen satt Arsene Wenger och mös.
Han firade åtta år i lördags. Åtta år som tränare för Arsenal. Och se hur fantastiskt hans arbete har gett utdelning och hur ostoppbart hans skapelse verkar. Så vill jag se mitt MFF. Kanske inte på samma nivå, det förefaller onekligen lite hybrisartat, men i alla fall i Skandinavien. I och med kontraktsskrivningen med Tom Prahl har MFF nått en bit på vägen.
Efter tre år med Tom Prahl börjar MFF mer och mer likna ett självspelande piano som bara behöver stämmas i ordning då och då. Men det är fortfarande en bra bit kvar att vandra innan maxnivån är nådd. Skulle MFF beslutat sig för att byta tränare efter den här säsongen skulle vi börja om från noll med ett ostämt piano utan vare sig svarta eller vita tangenter.
Titta på Rosenborg, laget MFF kommer peta ner från den skandinaviska tronen (jo jag är stensäker på att så blir fallet förr eller senare). De körde på med samma tränare väldigt länge och de nådde en särställning inom skandinavisk klubblagsfotboll. Men för två säsonger sedan tackade tränaren för sig och nu går det sakta men säkert utför. I lördags förlorade de mot Stabaeck och Vålerengen har guldläge.
Eller varför inte jämföra med de två senaste säsongernas dominant i svensk fotboll, Djurgården. Efter en framgångsrik period har de fått börja om från noll. Deras revolutionerande spelsystem har skrotats och deras kaxiga attityd har reducerats kraftigt. Orsaken? Sören Åkeby såklart. Eller rättare sagt frånvaron av Sören Åkeby. Hade han varit kvar i klubben skulle förlusten av Kim och Isak inte varit lika förödande. Nu ligger DIF på efterkälken.
Hur det än går de närmsta veckorna så har MFF en oerhört bra grund att bygga på inför de närmaste säsongerna. Tom Prahl trivs med spelarna och spelarna trivs med Tom Prahl. Klubben är ett attraktivt val för många spelare (förutom för Grahn då, men det är ett specialfall...) och kommer inte ha några problem att hitta nya attraktiva nyförvärv som lätt kommer glida in i det vackert spelande pianot Malmö FF.
Läge att ta över alltså.
* * *
Undrar om den gastkramamnde guldstriden kan få pyroentusiasterna att tänka på fotboll för en gång skull. Eller kommer prio ett än en gång vara att det någon gång under matchen mot Bois ska lysa en enda liten meningslös bengal i folkhavet som en meddelande till övriga publiken att "vi är 16 år, vi fattar ingenting, vi älskar inte Malmö FF men det är coolt att bränna"?
* * *
Fet cred till våra egen Tony Ernst som tog fighten mot Jan Majlard under veckan som gick. Vare sig du vann den eller ej så var den jävligt viktig Tony och det hedrar dig att du är en av få som inte har vett nog att hålla flabben.
* * *
Matchen i kväll är ganska viktig.
* * *
Är det någon som förstår hur Barcelona kunda släppa 17-åriga Fabregas till Arsenal för småslantar när de bjuder mångmiljonbelopp till en 12-åring i Argentina?
* * *
Jag har alltid gillat GIF Sundsvall. Ett sympatiskt lag.
