Det var kallt i Sundsvall
Förbannat kallt. Särskilt kul var det inte heller. Sundsvall 2 - IFK Göteborg 1.
Vi kan åtminstone börja med det som var bra den här helgen.
Landvetter flygplats
Etthundratrettio blåvita supportrar. I ett flygplan, upp till de djupaste skogarna i norra Sverige. Det är starkt, det är mästerskapsklass på det. "Här skulle man räknat Europacupmatcher" sa en pojke från Halland och syftade på alla liknande resor som gjorts nedåt Europa när Blåvitt var som bäst. Idag är Blåvitt inte lika bra. Men känslan av att vara på väg lite åt det hållet fanns bland resenärerna tidigt denna lördagsförmiddag. Den känslan hade i varje fall jag.
Sundsvall
Här är det kallt. Förbannat kallt. Men det var utan tvekan skoj att komma upp. Sundsvall påminde om en gangsterstad i någon gammal västernrulle. Salongsdörrarna slängdes upp och inne på stadens pubar fanns den rörelse som var obefintlig på gatan utanför. Här fanns än fler Göteborgare på plats och fotbollen på de brittiska öarna dög helt klart som underhållning samtidigt som laddningen inför matchen dagen efter började. Nervositeten inför den matchen infann sig inte riktigt. Det var avslappnat och kanske valde man omedvetet att koppla bort tabelläget och de andra två lagen i toppen. Det var enbart skoj att vara på plats, en känsla som ofta visar sig vara farlig, poängtappande och jävulsk.
På puben
Tillbaka på hotellet, fortsatt laddning och enbart trevligt. En Irländsk pub visade sig vara stället att fortsätta eller börja kvällen på. Uppemot två hundra Blåvita fick allt i gungning och matchen fortsatte att ha prioritering dagen efter. "Guldet det ska hem till Göteborg" satte än en gång fingret på känslan. Klart som fan att vi skulle plocka ner GIF. Det var inte här, inte imorgon som Allsvenskan skulle avgöras. Det var ju mot Malmö och Halmstad. Natten fortsatte till Blåvita toner på varje hak som hade öppet.
Söndag morgon
Tio minuter för sent för att serveras frukost. Den här dagen andades helt andra känslor än gårdagen. Sundsvall borta, i oktober, guldstrid. Det kändes allt annat än bra. När man trots allt fick plocka åt sig några bullar som inte dukats av vid frukostbordet lugnade man sig något. Men känslan över att det här inte skulle bli lätt var klart befogad. Rörelsen var inte lika stor på stan den här söndagen som under lördagsnatten men de som rörde sig där höll i alla fall på Blåvitt. Uppemot 500 på plats, starkt! Många utav dem laddade upp på Harrys där sången var lika optimistisk som brukligt de senaste dagarna. "Guldet det ska hem till Göteborg"
Fyrtiofem minuter
Optimismen vändes till koncentration. När jag väl stod på Idrottsparkens kortsida greppade jag för första gången den här helgen allvaret ordentligt. Sundsvall borta är en nyckelmatch, lyckas man vinna i det här läget skickar man signalen ner till Halmstad, den fortsätter också ner till Malmö; "Vi förlorar inte skitmatcherna, ni får fan slå oss om ni ska ta oss". Magnus Erlingmark stod och måttade avslut efter avslut på inläggen från vänster. Det kändes lite som Champions League när han nätade mot de stora lagen. Att ha honom på bänken kändes tryggt, även det andades tre poäng. Sen blåste domare Martin Hansson till spel. Och Blåvitt var inte med överhuvudtaget de första 45 minuterna. Tomas Rosenkvist lyckades inte mantla Georges plats på samma fina sätt som senast. Han kom för långt ner, precis som Peter Ijeh. Det påminde smärtsamt om de matcher i våras då forwardsspelet låste sig. Anfallarna för långt ner och ytterspringarna kom knappast farandes längs kanterna. IFK Göteborg var stillastående och GIF Sundsvall spelade bra fotboll som kontrast till det. Bengt Andersson höll oss kvar i matchen, framförallt med en högklassig räddning på Joel Cedergrens hårda skott nere till höger.
Håkan Mild
Peter Ijeh håller i bollen. Ytan finns vid Sundsvalls första stolpe. Håkan ser den, han är redan på väg dit. Jag fattar inte varför inte Peter slår passningen dit direkt, han måste ju se ytan? Lyckligtvis vet Peter att det allt som oftast finns fler än ett bra sätt att göra saker på en fotbollsplan. Istället väntar han in Håkan som närmare målet får en perfekt passning från Peter. Håkan går på rätt sida Sundsvallsbacken som har två alternativ; att släppa Håkan fri eller att sparka ner Håkan. Man sparkar inte ner Håkan och fri med målvakten chippskjuter Mild upp bollen i nättaket. Med en hand sträckt mot himmeln, med ett segervrål lika starkt som hela den Blåvita klacken tillsammans tog han ton. Håkan gick sedan ut och hoppades att laget skulle förvalta ledningen.
Nittio minuter
Blåvitt förvaltade den inte bra. Sundsvall tilläts kvittera efter att Kalle Svensson nickat ner bollen till Patrik Eriksson-Ohlsson som vallade in bollen via Erlingmark. Sen går Martin Hansson in i matchen. Domaren som redan varnat Håkan Mild för att han försökte ta sig förbi en långsam Sundsvallsspelare. Redan där satte Hansson sin prägel på Allsvenskans avslutning då Håkan nu är avstängd mot Malmö.
Jag vill inte påstå att det är Martin Hansson som gör att Blåvitt förlorar uppe i Sundsvall. Men det är utan tvekan han som avgör matchen. Genom att inte blåsa då Tomas Rosenkvist blir nergjord på mittplan. Att låta spelet fortgå och sedan blåsa straff för att Jonas Wallerstedt vet att han är en meter in i Blåvitts straffområde, där han vet att han får straff om han lägger sig ner då Sebastian Johansson är på honom. Då avgör man matchen, precis lika mycket som ett Mouradmål hade avgjort.
Blåvitt spelar inte bra resterande tid av matchen heller. Därför förlorar vi. Vi har nu gett Malmö ännu en chans att rycka. En chans att avgöra. Ikväll spelas det Skånederby på Malmö Stadion. MFF vet om att en seger står för väldigt mycket. På andra sidan står Landskrona BoIS. Det perfekta motståndet mot Malmö enligt min mening. Landskrona är på uppgång. Landskrona vet hur det är att plocka poäng av Malmö, gör det inte allt för sällan. Mitt och alla andra Blåvitas hoppa står till de randiga ikväll.
Om Malmö tar hem tre poäng ikväll handlar matchen om en vecka om allt annat än seriefinal. Då handlar det om att förlänga serien en vecka. Om att hålla hoppet vid liv. Då krävs det tre blåvita poäng och sedan hjälp från Borås. Då krävs det seger nere i Halmstad, då krävs det mycket. Då känns det som att guldet kommer att landa söder om Göteborg. Att Malmö däremot har råd att förlora tror jag inte på. Delad poäng ikväll och livet får en helt annan vändning. Då blir det tufft för MFF att göra resan upp hit på måndag. Då avgörs det, precis som i Halmstad veckan efter. Vad vi kan göra till dess är bara att hoppas. Hopp och förtvivlan, välkomna till den avslutande rushen av Allsvenskan 2004. Jag hoppas på fortsatt liv för serien.
