En studie i ineffektivitet

Det blev förlust för MFF mot ett taktiskt skickligt BoIS på Stadion. Nu ligger bollen hos Halmstads BK och IFK Göteborg.

Det finns egentligen inte så mycket att säga. Den senaste tiden har allt kretsat kring matchen uppe i Göteborg. "Århundradets match!" "Giganternas kamp!" Biljetterna har gått åt som smör i solen, och alla blådårar har snackat Ticknet, XYZ-sektioner, bussresa och fan vet allt. På olika forum har himmelsblå och blåvita fans ägnat sig åt att mäta kuk och ältat frågan om vem som egentligen är Sveriges bästa fotbollslag. Eller så har de nöjt sig med att hata varandra så där i största allmänhet. Ja, matchen den 25 oktober har liksom varit skriven med stora bokstäver på himlavalvet, och alla inblandade har gjort sitt till för att lyfta upp den till dessa höjder.

Sen kommer plötsligt Landskrona på besök. Visst fan. Landskrona BoIS. Hur kunde vi glömma det? Nåja, det skall väl inte vara några problem. Eller? Och så fick ju dessutom IFK Göteborg däng av våra vänner uppe i Sundsvall. Perfekt tändvätska för spelarna. Eller? Och en chans att rycka lite i tabellen, få lite andrum inför de två sista omgångarna. Eller?

Ja, jag vet varken ut eller in efter gårdagens match på Stadion. För att ha så mycket att spela för, har jag sällan sett ett lag uträtta så lite. Ok, BoIS spelade med ett enormt kompakt försvar, domaren var givetvis rätt dum och vädret var kanske inte det bästa. Men ändå. Lite mer än så måste väl MFF ändå kunna bjuda på.
Jag hatar att behöva traggla gamla glosor men blir ändå tvungen att skriva upp åtminstone en av dem på svarta tavlan: ineffektivitet. Det vi fick se på Stadion var helt enkelt en studie i ineffektivitet.

Bara efter någon minuts spel var tendensen tydlig: stort bollinnehav för MFF, spelkombinationerna avlöste varandra. Elanga och Chanko rusade fram längs kanterna och måttade inlägg stup i kvarten. Alves sköt från distans, Yngvesson nickade och Skoog vippade. Och ändå, ingenting. Nada. Fucking nada! Och mitt i denna inledande press passar givetvis Landskrona på att slå in ett straffmål bakom en för dagen osäker och vinglig Asper. Då har det bara gått sexton minuter, och jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen.
Någon minut senare drar Alves bollen i ribban på en frispark. Returen studsar ut till en framrusande Daniel Andersson. Nu sitter den där, hinner jag tänka. Nu sitter den. Istället drattar Daniel på ändan just när han skall slå till bollen, och det som skulle ha blivit en befriande pärla i krysset blev istället en halvdöd tåfjutt.

Tålamod är en dygd, heter det gamla ordspråket. Och precis så tänkte nog de flesta i MFF då de gick ut till vila i halvlek. Det där målet kommer säkert, tänkte de nog medan de satt i omklädningsrummet och sippade på sitt te. Jaja, det kommer ett eller två här i andra, sa polaren bredvid. Ja, man kan alltid hoppas, tänkte jag medan regnet fortsatte att strila.

Och andra halvlek gick igång, och pressen fortsatte, och varningarna haglade. Men inget mål. BoIS:arna backade hem, skar av och var hela tiden i vägen. Och längst bak Jonas Sandqvist som tog allt.
De sista trettio parkerade MFF i stort sett på BoIS planhalva. De kämpade och försökte. Men, som sagt, ineffektiviteten var total. (Precision, pågar! Precision, för helvete!)

Om BoIS skall sägas att Sandqvist gjorde en förträfflig match. Matchen igenom dominerade han sitt straffområde såväl i närspelet som på de höga bollarna. Han var, som man säger, omutbar.
Anfallaren Kusi Asare spelade i långa perioder stort sett ensam på topp, men lyckades ändå hålla majoriteten av MFF:s försvarsspelare sysselsatta. Definitivt en anfallsspelare av rang: snabb, irrationell, dribblingssäker, hård. Varje gång bollen gick i hans riktning kände jag hur oron spred i kroppen.
Rent taktiskt må man säga att tränare Jingblad hittat en fungerande formel för BoIS. Ett massivt försvarsspel som går ut på att krympa ytorna, skära av allt djupledsspel och tvinga ut spelet mot kanterna, i kombination med ett snabbt kontringsspel à la norske Drillo. Mer behövdes inte för att ställa till det för MFF.

Att vara himmelsblå måste vara Guds straff, tänkte jag på väg hem. Att allt annat faller samman runt omkring mig kan jag ta. Men detta. Det är bara för mycket. Och den där stora tomheten gjorde sig åter påmind.

Förutsättningarna var de bästa. Men det gick inte. Det gick inte alls.
Nu återstår två matcher, och bollen ligger hos Halmstads BK och IFK Göteborg.

(Denna artikel skulle publicerats igår. Hela MKB-nätet låg dock nere hela dagen [bollocks!], så därför får det bli nu istället. Sorry.)

0 kommentarer