En fråga
Är du beredd att offra hela ditt hjärta, för att in i det sista kunna tro på det lilla hopp som finns?
Det var ett lätt regn som föll över Malmö efter slutsignalen mot Landskrona. Men det var ingen lätt ångest som tyngde ens hjärta, det var ingen lätt matte som räknades i ens huvud, det var inte med lätta steg som man gick mot bilen.
Jag skall ärligt säga hur jag kände; jag var totalt förkrossad. Vanligtvis är jag en ganska så rationell människa, jag hetsar inte upp mig för vanliga förluster. Man vet att det kommer fler matcher och att säsongen är lång. Visst det gör ont i en efter ett nederlag, men efter alla förluster har man lärt sig spelets regler.
Men i måndags tog känslorna överhand, jag lyckades inte bemästra dem. Ordet "knäckt" beskrev mina känslor ganska så exakt. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord, men tystnade i bilen på vägen hem sa minst lika många ord.
Jag skall även säga att jag för andra gången i mitt liv satt på en allsvenskmatch, och det har blivit förlust båda gångerna. Jag har nog heller aldrig känt mig så ensam på Malmö Stadion. Fördomarna säger att de på Södra inte känner lika mycket för klubben som vi på Norra.
Om det stämmer vet jag inte, men jag längtade verkligen bort till klacken under matchen. Där vet jag att alla känner samma oro och ångest. På ståplats kan man mycket lättare vädra sina känslor, så att det inte blir så tungt runt hjärtat.
Det som är så frustrerande är att Malmö hade ett gyllene läge att dra ifrån i guldstriden.
När dom sedan misslyckas med detta blir man helt mållös, och undrar var vår "vinnarkultur" har tagit vägen? Borde inte den finnas i laget med Olof och Daniel? Det känns som det, men nu vet jag inte.
Missat guld har man gjort för, och det är hårt, riktigt hårt. Men man vet att det kommer nya säsonger. Det ungefär som att bli dumpad, första gången är tuff, men sen lär man sig att komma över det.
Anledningen till att jag blev så upprörd denna gången, är att klubben verkligen behöver ett guld nu. Intresset är enormt, det finns pengar att mjölka, och vi är en attraktiv klubb för många bra spelare. Fast hur långvarit blir detta om vi inte vinner något? Jag hade kunnat offra mig själv bara vi vinner detta guldet. Jag kan gå på TFF:s matcher en hel säsong, jag kan bära HIF tröja på guldfesten, bara vi vinner.
Ärligt talat tror jag att årets guld kan vara ett av de viktigaste i våran 94: årig historia. Detta säger jag inte bara för att göra er ännu mera knäckta, utan så är det bara.
Vad finns där för tröst då? Egentligen ingen, faktum är att vi bommade den perfekta frisparken, vi tog inte chansen. Men däremot finns det en sak som måste sägas.
Jag pratade om "vinnarkultur" innan. Är det så här en MFF:are reagerar, med en massa ångest och gnäll? Skall jag sitta hemma de två sista omgångarna och tycka synd om oss? Skall jag ge upp nu när det fortfarande finns en stor chans att guldet hamnar hemma i Malmö? Skall vi även denna regniga hösta drabbas av det ultimata antiklimaxen?
Aldrig i livet att jag viker ner mig de två sista matcherna. Visst det kommer att vara tungt klockan 15:30 den 30 oktober om utfallet blir annat än guld. Det finns verkligen inga garantier alls.
Du kommer att vara tvungen att offra hela ditt hjärta, för att in i det sista kunna tro på det lilla hopp som finns. De två närmaste veckorna kommer inte vara lätta, lite sömn och mycket spekulationer. Frågan är om du egentligen vågar? För du kan verkligen bli sviken och övergiven. Jag är beredd att ta chansen, jag kommer att stå rakryggad de sista 180 min av Allsvenskan 2004, OAVSETT UTGÅNG.
Nä, det är dags att börja tugga gräs. Jag uppmanar varje ljusblå själ som skall till Göteborg, att säga de tre bokstäverna M-F-F tyst för sig själv. Och då ta sig en riktig funderare över vad de egentligen står för.
Vi är Malmö FF, vi viker oss aldrig.
