Vad hände 2004?
Det kom en gästkrönika från MacBajen om årets fotbollssäsong.
Fotbollssäsongen 2004 kan bara ses som ett misslyckat år i vår ambition att etablera oss som ett "topplag", som det löd i Hammarby Fotbolls femårsplan.
Jämfört med 2003 så har vi åter igen bevisat tesen att det svänger om Bajen, eller vad sägs om denna fotbollshistorik:
1998 - trea som nykomling
1999 - tia, slapp kval och nedflyttning med en hårsmån
2000 - åtta, en fullständigt färglös säsong
2001 - etta, mirakelsäsongen
(femårsplanen lanseras)
2002 - nia, åter igen en djupdykning
2003 - tvåa, kanske vår spelmässigt bästa säsong sedan 80-talet
2004 - ingenmansland, utan dimensioner, utan idéer i spelet
Det är verkligen berg-och-dalbana som rått och fortfarande råder i Hammarbys tabellplaceringar och det känns lite grann som om att man missat chansen att smida medan järnet varit varmt.
Efter 2003, verkar det som man var nöjda med vad man hade och missade åter igen i den beryktade jakten på "Mr X", den saknade anfallsspelaren.
Nu är det inte bara bristen på "Mr X" där framme som gjort att det gått som det gått. Årets "storsatsning" på spelarsidan, Erik Johansson, har åter igen bevisat att han inte kan prestera på en någorlunda jämn och hög nivå. Tvärtom så har denna "storvärvning" nött bänk under en hel del matcher. Olyckskorparna som kraxade i våras, och de var många, har fått rätt med råge. De andra då? Hindsberg har vi fortfarande inte sett, Marinho var en flopp och den något panikartade rekryteringen av Brewah har väl knappast varit någon hit. Petter Furuseth-Olsen kom in för sent för att kunna påverka säsongen. Ansvaret har legat till stor del på de yngre spelarna och de har tyvärr sett tyngre och tyngre ut ju längre säsongen lidit. Uppgivenheten syns redan på kroppsspråket på många av spelarna och Anders Linderoth gick ut för några veckor sedan och konstaterade vad många misstänkt, att några av spelarna hade lagt skorna på hyllan för det här året.
Vi får vara ytterligt glada för att vi hade en sagolik poängmässig utdelning i våras för annars hade vi harvat ännu längre ned i tabellen idag, kanske i sällskap med Trelleborg och AIK. Spelet var INTE bättre i våras, däremot hade vi maximal utdelning och en stor gnutta tur då. Nu när turen övergett oss så står vi där med brallorna nere och ser fruktansvärt mediokra ut på planen. Det finns inga dimensioner i spelet, det finns inga idéer, det finns ingen glädje, det finns inget självförtroende. Sannerligen en ond cirkel.
Det enda vi varit riktigt bra på är att hitta förklaringar och ursäkter:
- Det har varit tuff matchning.
- Det har varit många skador.
- Spelarna är trötta och slitna.
Visst, finns det väl lite sanning bakom dessa rop på frustration men är det verkligen så enkelt?
Beträffande matchningen vill jag bara säga en sak:
Detta är priset på framgång, detta är priset för ambitioner. Pallar man inte för det så har man valt fel yrke. Om spelare som Östlund och Co drömmer proffsdrömmar så skall de komma ihåg att i de flesta proffsligor runt om i Europa så spelas det betydligt FLER matcher än i Sverige! Om spelarna inte "orkar" vad är det som krävs av oss fans egentligen - att vi skall orka, att vi skall ställa upp när spelarna redan kastat in handduken .?
Beträffande skador:
Vi har väl knappast ensamma drabbats av skador, eller? Det man måste analysera vad som är orsaken till dessa frekventa skador. Är spelarna för dåligt tränade, för hårt tränade, slarvas det med uppvärmningen eller vad? Bara för tre år sedan hade vi minst skador i Allsvenskan och det talades med stora bokstäver om Hammarbys duktiga fysioterapeuter, t.o.m. på kontinenten!
Beträffande tröttna och slitna spelare:
Se punkt ett ovan!
Det är alltid lätt att vara efterklok, att hitta sanningen när den redan kunnat synas under en längre tid. Min syn på detta är bl.a. följande: Ledningen hade övertro på truppen i våras, man hade inte värvat bra eller ens tillräckligt.
De unga spelarna, Petter, Björn, Haris, Nadir, Erkan fick för snabbt ett alldeles för stort ansvar på sina späda axlar och de har bevisligen inte riktigt pallat för trycket. Sen har många av de mer rutinerade spelarna inte presterat alls och den listan är också avsevärd: Micke Andersson sa i en intervju i somras att "han hade inget att bevisa"! Efter snart en hel säsong så har han verkligen bevisat att han inte "har bevisat något alls". Har man inga krav på sig själv så vad finns det finns för ambitioner alls? Ante Covic har sviktat högst betänkligt, reflexräddningar varvas med pinsamma blunders och osäkerheten har gjort att Ante står fastnaglad på mållinjen istället för att äga straffområdet. Fjörtoft verkar fullständigt genomskådad i år, finns det inget mer i den lilla kroppen? Salle sliter och kämpar men har på sistone sett mer och mer uppgiven ut även han och bränner mycket energi på att gnälla på motståndare och domare - det verkar roligare att spela i landslaget än i Bajen? Suleyman Sleyman, är han inte skadad så känns han oerhört endimensionell på sin onaturliga vänsterbacksplats. Patrik Gerrbrand har etablerat sig men han blandar och ger även han, lite för nonchalant.
Den spelare som är absolut viktigast i Hammarbys, i år, mycket svaga lag är utan tvekan vår hårt jobbande kapten Mikkel Jensen. Om det nu är sant att han har hemlängtan så är det riktigt illavarslande. Han är en spelartyp vi saknat i decennier och känns oersättlig just nu.
Inför nästa säsong så måste Hammarby krydda laget med rutinerade krafter och hoppas att de unga spelarna utvecklas ett par pinnhål till. Man måste ta en kraftig funderare över försäsongsträningen så att spelarna inte är slutkörda redan efter 7-8 omgångar som man fick intrycket av i våras.
Vi måste hitta tillbaka till ett eget spel som vi definitivt hade 2003 men som tappades bort i år. Det måste satsas i Hammarby annars är jag rädd för att säsongen 2005 kan bli än dystrare!
Kom igen nu - SATSA Hammarby!
