Två dagar kvar
Derby, glöm det. Rivaliserande möten mot Gnaget, glöm det. På måndag smäller det högre än på väldigt, väldigt länge. En match mot Sveriges näst bästa lag genom tiderna. Det sista MFF vill är att återigen se sig besegrade i de avgörande omgångarna mot de mesta mästarna. Det är dags att påminna dem, det är dags att ge dem en historielektion i en färsk och grym tappning.
Hammarby borta i Svenska cupen. Det är det senaste som utspelat sig för IFK Göteborg. Det regnade på Söderstadions bortaläktare. Det var nästan lika kallt som i Sundsvall. Samtidigt var det underbart att stå där med en rasande och frustrerande hemmapublik omkring sig. Det måste ha varit påfrestande att hålla på Bajen den torsdagen. Hemmalaget är inte bra. Inledningsvis spelar Bajen det fina spel de ofta inleder med. Men skapar dem några farliga chanser? Det gör dem inte. När Blåvitt går till anfall går det fortare, det är rakare och det skapar bättre lägen. Det räckte med de första femton minuterna för mig innan jag kände mig helt lugn över den här matchen. Det berodde främst på Hammarbys spel samtidigt som jag vet hur bra Blåvitt är i år. Det kändes som divisionsskillnad mellan lagen. När sedan Håkan Mild, Sebastian Johansson och framförallt Mikael Sandklef började vinna de viktiga närkamperna på mitten som resulterade i anfall omgående var matchen klar. Peter Ijeh och Jonas Henriksson fick fina bollar att jobba på samtidigt som Bajenspelarna knappt hann vända tillbaka för att jobba hemåt.
Matchen mot Bajen ingav förtroende för tillfället när det gäller det spel laget presterar. Plattmatchen uppe i Sundsvall var en match. Jag hoppas att matchen i torsdags är den linjen som laget kommer att fortsätta balansera på även under måndagen.
Träningen under fredagen gav också den tankar om ett stabilt Blåvitt. Vi har riktigt bra spelare i truppen. Det visade vi mot Hammarby. Det visar sig varje träning. Det kommer att visa sig mot Malmö då vi saknar en del gubbar. Sist kvar på Ullevi denna fredagsträning är George Mourad. Inlägg efter inlägg möter han med huvudet. De flesta avslut sitter distinkt nere vid de båda stolparna. En del avslut sprids bort mot kurvan men det är inte många. George är en av spetsarna i vårt breda lag. Han är taggad som aldrig förr och att han kommer att göra mål på måndag, det tror jag bestämt.
1994. Tre lag som slåss om von Rosens pokal. IFK Göteborg, Malmö FF, Örebro SK. Alla tre har chansen ända in i den 26: e omgången. För ett tag är Örebro mästare, sedan tar Blåvitt saken i egna händer. 2-1 på Stadion innebär det femtonde guldet och ensamt herravälde på den Allsvenska tronen för de mesta mästarna.
2004. Tio år senare är det återigen tre lag som slåss om titeln. Skillnaden är att det är Malmö Fotbollsförening som kommer till Göteborg. Men tro inte att Malmö har samma förutsättningar som Blåvitt hade då. MFF har inte det i egna händer. Återigen är det IFK Göteborg som har det. Det är dags att återberätta historien. Hur mycket det än svider för alla himmelsblå så ska vi skänka dem tomhet och sorg. Sen laddar vi om och åker till Halmstad. Svårare är det inte.
Därmed inte sagt att det kommer bli en enkel resa på måndag. Det är två oerhört bra lag som ställs mot varandra inne på Ullevi. Det kommer att skapas målchanser åt båda håll. Det som kommer att avgöra är var målen faller, när de faller. Det gäller att ha flyt, det gäller att ge allt. Detsamma gäller för oss på läktaren. Ett fullsatt Ullevi med en kurva färgad i den bleka blå färgen kommer att ge allt de har för att stötta sina bortaspelare. Det är åter dags för kurva GHI-JK att brinna för hemmalaget. Det är åter dags för sittplatsen i anslutning till kurvan att visa engagemang. Mot Örgryte i våras, i höstas, mot Djurgården på vår hundraårsdag. Alla matcherna har slutat i storslagna glädjescener där alla visat hjärta. Det är dags igen.
Malmö: Kom upp till Göteborg med vetskapen att det blir en lång resa hem, en plågsam resa, en resa ni gjort förut. Välkomna till staden som alltid varit Fotbollshuvudstad. Ni snackar om vinnarmentalitet, här finns den.
