Gästkrönika: Ett Nackaminne
Inför julaftonen bajenarrangemang skickade Claes en egen Nacka-anekdot.
Våren 1964 gjorde Nacka Skoglund, som bekant, en bejublad comeback på dåvarande Johanneshovs IP. En stor publik fick se en Nacka som i öppningen av division 1-matchen Hammarby-Karlstad slog en hörna direkt i mål och som senare hade lekstuga med motståndarlagets högerback Leif Styrman. Succé! Tidningsrubriker i fetstil! Nacka var tillbaka i Hammarby efter 14 års exil i Italien! Publiken räknades till 6721 personer men ofta får jag det intrycket att ungefär dubbelt så många människor påstår sig ha varit där! Säsongen gick fortsatt bra för Nacka. Han blev uttagen till en landskamp mot Polen och var högaktuell för Sveriges VM-kvalmatch mot dåvarande Västtyskland. Men han blev i samma veva utvisad i en allsvensk kvalmatch mot Sundsvall och försvann då ur bilden ty på den tiden var en utvisning något mycket sällsynt som genast startade kraftiga moraldiskussioner.
Jag var inte på Johanneshovs IP den där gången. Men 2 år senare såg jag Nackas nästa comeback. Hammarby var nu åter nedflyttade till div 1 och den 16 juni 1966 var det dags för Nacka att åter beträda planen. Hammarby spelade hela den säsongen sina hemmamatcher på Sthlms Stadion pga av att Johanneshovs IP byggdes om till nuvarande Söderstadion. Publiksnittet låg någonstans under 3000 personer men i just den här matchen fördubblades den siffran. Jag var alltså där, jag satt på långsidan närmast Lidingövägen och följde den nu drygt 36-årige Nacka på sin vänsterkant. Hammarby slog Sandviken med 2-1 men det var Nacka alla tittade på. Vad minns jag då av honom efter dryga 40 år? Framförallt att jag såg en spelare med ett antal märkliga egenskaper.
För det första: Nackas närmast magiska kontakt med åskådarna. Jag har genom åren sett rätt mycket fotboll men aldrig varit med om någon spelare som mött så mycket kärlek från en publik. Nacka hade det tufft i livet just då, alkoholproblem, skilsmässa från fru och barn, alla pengar borta och en fotbollskarriär som var i sitt slutskede. Men grånade direktörer, unga pojkar, tjänstemän, kvinnor i alla åldrar, rekordeliga yrkesmän, hemlösa, ja alla älskade vi och identifierade oss med denna Nacka. Det är svårt att förklara vad det berodde på. Jag tror inte att det var den av kvällstidningarna skapade lustigkurren Nacka vi älskade utan mer att han så transparent förkroppsligade något djupt mänskligt alla kände igen sig i. Han var totalt oförutsägbar, hade ett oefterhärmeligt kroppsspråk, verkade ha enormt roligt på plan, nånstans var han fortfarande en 8-åring som improviserade fotboll på skolgården. Ska man jämföra denna magnetism med någon annans tänker jag på sångerskan Edit Piaf och det franska folkets gränslösa kärlek till henne.
Det var Hammarby som spelade mot Sandviken men det var Nacka alla ville se. Därför gick i pausen så många som kunde över till den andra långsidan för att fortsatt ha närkontakt med honom, hade Stockholms Stadion varit ett fartyg hade det ofelbart kantrat.
Men Nacka hade inte bara sin utstrålning, han hade också kvar många av sina fotbollskunskaper. Fortfarande var han extremt snabb de första metrarna. Och det kom han långt på, det möjligjorde ett stort dribblingsregister, en fint och så rycket och så var han förbi eller i passningsläge. Vidare hade han en split vision av Guds nåde. Ett elementärt råd till unga fotbollspelare är ju att man ska veta vad man senare ska göra med bollen innan man får den. Det låter ju enkelt men alla som spelat ens en korpmatch vet hur svårt det är att förverkliga det hela i det kaos en match är när man är på planen. Men Nacka visste hela tiden vad han skulle göra sen, han fann ytor man inte trodde var möjliga och speciellt den på den tiden offensive Tom Turesson fick hela tiden underbara passningar serverade på silverfat. För Nacka inte bara såg passningsvägarna, han hade en ljuvlig känsla i sin vänsterfot vilket möjliggjorde ett förverkligande. Han kunde slå passningar med en artellerists precision, det var magiskt att se. Han var uppsatt som vänsterytter men låg i praktiken som en vänster mittfältare (med en mycket snäv aktionsradie) varifrån han med exakthet slog milimeterpassningar till löpande forwards.
Han var en stjärna men samtidigt måste konstateras att Hammarby som lag hade problem med denna fokusering på Nacka. Han var den som tränade minst, skötte sig sämst men som ändå fick allt det mediala intresset. Det var svårt att undvika att se lagkamraternas svartnande blickar när Nacka inte orkade springa efter en ordinär passning som han ansåg något för lång. Dåvarande hammarbyledaren Lennart Nyman måste haft ett helvete att hålla ihop laget.
Det var en helt annan typ av fotboll på den tiden. Spelet var betydligt långsammare, alla höll sina utgångsplatser på planen och det var mer gentlemannaaktigt i det att det inte var så mycket tacklingar eller närkontakt överhuvudtaget. Hur skulle då Nacka hypotetiskt ha klarat sig i dagens fotboll? Jag är övertygad om att han skulle vara outstanding även nu. Dels för att han var född med det där rycket de första metrarna men också för den eminenta tekniken. Fast han skulle få mycket stryk på planen och Lars-Roland skulle i landlagsuttagningarna förmodligen föredra typ en Niklas Alexandersson med förklaringen att ”Nacka inte var en tvåvägsspelare”. Men det fick ju stå för Lars-Roland, folket skulle ta honom till sitt hjärta ändå.
Fotnot: På julafton kl. 12.00 ses alla bajare som vill och kan vid Nackas Hörna på Södermalm för att fira vår hjälte.