Årets mest saknade
När ridån gick upp för 2007 års serie väntade vi alla på att få se ett geni spela fram Jonatan och Junior med passningar som skulle ha platsat på de förnämsta arenorna i Europa.
Årets fotbollsspelare i sitt hemland inte mindre än nio gånger.
Årets spelare i Nederländerna 1993-94
Årets idrottsman i sitt hemland 1995
Flest landskamper och flest mål för samma land
Nederländska ligans skyttekung 1993-94
Nederländska mästerskap: fem gånger
Champions League-mästare 1995
Skyttekung med 9 mål i Champions League 1995-96
UEFA-cupmästare 2001
Europeisk supercupmästare 1995 och 2001
Vald till Europas tredje bästa fotbollspelare 1995
Spelat i Liverpool och Barcelona
En sådan spelare skulle väl platsa i vilket lag som helst. En sådan spelare gör verkligen skäl för smeknamnet Litti Kuningas (Kungen).
Tänk om Malmö FF hade förfogat över honom, då hade säkert niondeplatsen i år bytts ut mot en betydligt bättre placering. Men vänta... Tycker mig känna igen beskrivningen. Fanns det inte någon med den prestigefulla siffran 10 på den himmelsblå tröjan som passar in på den uppräknade meritlistan?
En världsstjärna i MFF alltså? Eller före detta världsstjärna, men ändå. Kan det vara möjligt?
Hur många med statusen världsspelare har uppträtt i vår vackra tröja? Beror väl lite på vad man menar med detta begrepp. Själv är jag ytterst sparsmakad med epitet som geni och världsstjärna. Många i vår klubb har varit nära, som Kjell Rosén, Jonas Thern, Martin Dahlin och kanske några till. Bosse Larsson, självklart. Till och med som mest glänsande när han spelade för MFF. Zlatan och Patrik Andersson, javisst, men inte under MFF-tiden. Ska vi också räkna in Eusebio? Tveksamt, men visst är han en världsartist som faktiskt har genomfört en match för MFF, även om han uppträdde som gästspelare i en vänskapsmatch.
Inför årets allsvenska var förväntningarna stora. Han med den imponerande meritlistan hade ändå föregående säsong spelat några matcher mellan skadorna, för MFF, och därmed blivit ytterligare en av de riktigt berömda som skrivit in sig i MFF-statistiken. Och som han spelade. Med en överlägsen teknik och speluppfattning svävade han på planen som kommen från en högre värld, nedkallad för att ge den allsvenska vardagen en doft av den sublima fotbollskonsten.
När ridån gick upp för 2007 års serie väntade vi alla på att få se ett geni spela fram Jonatan och Junior med passningar som skulle ha platsat på de förnämsta arenorna i Europa. Men tyvärr. En spelare som Han hade inte gått omärkt genom karriären. Europas tuffaste backar hade satt sina tydliga spår i kroppen som en gång såg dagens ljus i det fjärran Lahtis. Han hade fått känna på tacklingar och överfall i alltför stor utsträckning för att må bra. Hans annars så vältränade lekamen var sliten och skrek efter barmhärtighet och vila.
Jag har en kompis som råkat ur för allt i skade- och sjukdomsväg - från mjäll till fotsvett, med alla tänkbara skavanker därtill, i kroppens mellanliggande område. Hans sjukdomsbild är ”second to none”. Hans ständiga klagan över detta tillstånd var detsamma, tills jag berättade om Honom som var nummer 10 i Malmö FF år 2007. Nu insåg även denne, min annars så beklagansvärda vän, att alla har vi vår överman, det finns alltid någon som har det värre.
Som vi hoppades detta år att Han åtminstone kunde spela en enda match. Göra ett litet avgörande inhopp. Men tiden gick. Hoppet blev allt blekare, i samma takt som lagets spel
Det ryktades om att nu sparkade han på en boll. Flera hade bestämt sett detta fenomen. Nu kunde han springa. En cykeltur blev mer bejublad än någonsin vinnaren av Tour de France. Han avråddes (skämtsamt) från att uppsöka fågelrika trakter av risk för att drabbas av fågelinfluensa. Han uppmanades att hålla sig borta från kapsyltäta caféer där farorna var stora för ögonskador. Någon hade sett honom korsa Dalaplan och jag kände mig förvirrad. Dalaplan! Denna plats som Gud glömt. Uppsöker man frivilligt detta inferno på jorden är det något som inte stämmer. Men klarar man sig med livet i behåll över en korsning där, ja då är man i mycket god fysisk form. En observant person hade sett honom utan hjälp framföra en kundvagn i någon av stadens mataffärer.
Så kanske kommer han snart till spel ändå. Han blev mytisk, nästan som när Mr Walker synts dricka mjölk på någon illa upplyst bar i Morristown. Debatten var intensiv. Skall vi behålla honom? Han kan ju kanske, kanske bli spelklar. Hela laget skriker ju efter en sådan spelare. Årets mest saknade. Årets mesta kanske.
Vid landskampsamlingar i Suomi verkade den finska sisun bekämpa den misshandlade kroppen något mera framgångsrikt. Trycket från Paavo Nurmis och Lemminkäinens ögon blickande ner, från sin himmel, över de tusen sjöarna, kanske hjälpte till.
Så kom då den augustidag då vi kunde låta hoppet fara. Det första äpplet föll med en höstförebådande duns till marken i min trädgård när beskedet kom. Det gick inte längre. Kampen var över. Inte ens en son till ett folk som blött kunde längre hålla ut. En världsstjärna lämnade Malmö FF, och satte därmed punkt för en av de märkligaste händelserna i vår klubbs historia. Inte en enda liten spelminut fick vi avnjuta detta år av denna mästare, men han fanns i truppen, ständigt omtalad, ständigt givande oss det hopp vi så väl behövde.
Var det fel av MFF att satsa på denna gigant? Nej, vilken allsvensk klubb hade inte tagit den chansen? Erbjuds man ett sådant högt kort i spelarleken måste man gambla, annars vore livet alltför mycket utrustat med hängslen och svångremmar.
Jag vågar nog påstå att trots att fotboll är ett lagspel, så hade en säsong med Honom i laget utgjort en stor skillnad mot den som vi tvingades genomlida. Därför, årets mest saknade: Jari Litmanen. En person värdig ett nytt Kalevalaepos.
Och tänk om han till sin meritlista hade fått skriva:
Svensk mästare år 2007
