Stolta Blåvitt förlorade säsongen
Giganternas kamp. Halva matchen var. Blåvitt gör en stolt andra halvlek. Vi tappade igår, men vi är tillbaka.
Nervös. Fruktansvärt nervös inför matchen. En match som avgör allt. Malmösupportrarna syntes inte till på stan. Kanske berodde det på att dem förpassats i andra riktningar än rakt över avenyn som när Stockholm hälsar på. Det kändes lite som Blåvitts dag. Det var ju vårt år. På Ullevi timmen innan avspark hittar jag de himmelsblå. I kurvan på andra sidan. Men det spelar ingen roll. Det här är vår match och det visade hemmapubliken direkt. Laget visade det också direkt. De första tio är det Blåvitt som håller i spelet. Som så många matcher förr. En onödig hörna, matchens näst onödigaste men med värsta resultat, senare står det noll ett på storbilden. Precis som i Sundsvall, precis som mot Hammarby får motståndarna gå upp fritt på en fast situation.
Malmö lyfter och utökar ledningen, på det sätt som lag i stor medgång gör. I halvtid värmer Erlingmark upp. Helt rätt slänger Bosse in honom och låter Alex spela till höger. Blåvitt reser sig. Anförda av en publik som inte tänker ge sig. I andra spelar vi så som vi alltid borde göra. Jag hade inte helt koll på tiden. Men jag visste att det var tillräckligt tidigt för att göra match av matchen igen. En blåvit kurva eldar "framåt Blåvitt gör ett mål". Blåvitt pressar så högt som man inte gjort sen man pressade MFF på bortaplan. Seb, Alex, Sankan och Erling vinner boll efter boll och Malmö sjunker lägre och lägre. Då kommer frisparken, publiken lyfter, Sandklef lyfter bollen hårt mot bortre. Dennis når högst, Peter Ijeh är först och reduceringen kom. Jublet var väldigt kortvarigt och övergick i en massiv storm från publiken som skrek Framåt.
Peter Ijeh gör sin bästa match på väldigt länge. Spelmässigt sade han allt som behövdes sägas till alla från Malmö. Men han fick gå av planen med ett mål nedtecknat. Det borde vara minst två. Peter fick tyvärr lägena lite för högt upp. Han skulle fått chanserna med fötterna, då hade vi kvitterat, då hade vi sänkt Malmö.
U2 - One är ingen stämningshöjare på Harrys efter matchen. "You ask me to enter - but then you make me crawl" Förväntningar som smugit fram efter en fantastiskt höst. Förväntningar som smög sig på när vi lyckades reducera. Men till slut så slog man undan benen på oss. Nu är den Allsvenska säsongen över.
Men den andra halvleken gör mig stolt. IFK Göteborg ger sig inte. In kommer ett lag fast beslutet att vända på matchen. Supportrarna gör mig stolt. Under hela andra skriker, sjunger vår kurva fram laget. Hela Ullevi lyfter varje gång laget går till anfall och det kändes som att vi skulle lyfta fram en kvittering också. Den kom inte. Med fem minuter kvar stämmer kurvan och stora delar av sittplatspubliken in i "Vi älskar Blåvitt". Så högt, så ärligt, med stolthet. Det räddade kvällen, där tar vi avstamp för vintern och inför nästa säsong.
För den kommer, nästa år är det första efter de hundra första. Hundra år som genomgående varit fantastiska. Sveriges mest framgångsrika förening. Där bottnar den stolthet som visade sig på Ullevi igår. Efter ett flertal miserabla år har IFK Göteborg rest sig igen. Återigen har vi varit med och utmanat. Det svider på alla lag förutom det som lyckas ta hem det svenska mästerskapet. Till nästa säsong kommer det svida hos dem också. Vi är tillbaka, det känns relativt bra idag.
Fram tills lördag deppar vi ihop. Det känns att förlora matcher som den igår. På lördag spelar det ingen roll hur det går, då ska vi visa laget vad de har i ryggen. Där tar vi avstamp mot cupfinal, mot en trevlig vinter i Royal League, mot en ny säsong där Blåvitt återigen ska stoltsera högst av dem alla.
